Resursbloggen

Jag tänker på allt som kommer att hända. Reaktioner och sånt som man läser när man surfar runt på nätet. En massa tankar som fastnat. Många är väldigt oroliga, väldigt oroliga. Ovisshet. Inga riktlinjer klara, hur kommer nya sjukförsäkringen slå ut på mig.

Ovisshet är just när man inte vet. Det enda man blir lämnad med sina egna tankar. Mycket lätt att de skenar iväg. Man triggas känslomässigt och man blir stressad på oron. Vad är det som kommer att hända? En fråga utan svar.

Något som jag har svårt att släppa. Detta något som någon skrev i ett forum, som svar när man diskuterade nya sjukförsäkringsproppen. Så här långt ska det inte behöva gå. När psykologen får ursäkta för politikernas agerande. Eller detta som är återkommande. De känner sig som om de är en andra klassens medborgare som tappade sina rättigheter när de blev sjuka. Om jag blir utförsäkrad tappar jag all trygghet och då oxå möjligheten att må bra igen. Då är det ingen idé att leva längre. För jag var inte mer värd än så.  Jag blir då så mycket billigare för alla som död kostar jag ju inga pengar.

Alliansen talar om att de ska minska utanförskapet. Vad betyder ordet utanförskap egentligen? Inte mera än att man har blivit utesluten ur gruppen. Måste man då tillbaka tvingad in i gruppen igen? Detta låter mera som det sätt som man försökte lösa mobbing... Detta skapade inget än mera mobbing och utfrysning. De som fick uppleva detta, mår ännu inte idag bra. Fast det har gått 10 eller 20 år. Dessa personer känner en sorts ensamhet och stå vid sidan av. Stå vid sidan av är inte samma sak som utanförskap. Finns ingen liknelse överhuvudtaget.  Utan hela debatten har blivit så laddad genom att orden utanförskapet har nu blivit ännu mera negativt laddat. En sorts fackisering av folk. Helt plötsligt är man inte längre värd något om man inte är produktiv mot statskassan.

Allt detta som lämnas i ovisshet, då kryddas med utanförskapet. Är inget mera än invaldiering.

Sårbar och känslomässigt impulsiva personer.  Jag har valt att inte berätta min historia, jag för våra talan. Något litet kan skapa så stort känslomässigt kaos. Detta går inte då i linje med KDs förslag om noll-tollerans mot självmord, utan kan bli  triggerfaktor just för detta.

Tänker CHPs  prat om lättare psykiska diagnoser,  dvs samtliga ångestsyndrom förutom PTSD. Lätt till medelsvår depression. Vad vet politikerna om dessa? Har de upplevt hur isolerande social fobi är? Eller detta med agorafobi att man tror att hela ens omgivning kväver en? En panikångest attack så man tror att man håller på slå runt och bli galen?  Utmattad att man inte ens kan ta sig till toa... Vet att man inte mår bättre i längden av att bara gå hemma, att detta skapa mer isolering.

Var är psykiatrin?

Var är utbyggnaden av psykiatrin som de har utlovat? Det enda som märks är en omorganisation som man mörkat vad som sker. Detta att storstockholm förlorade 110 st akut psykplatser. Kanske inte låter mycket men när man vet innan att de som fanns inte räckte till. Är detta ett sätt att göra vården mera effektiv? Förstår inte resomanget alls bakom. När en av två blir nekad akut hjälp idag.

Ska man tex genomföra sjukförsäkeringspropostionen. Detta kan inte göras på detta sätt som den är uppbyggd på. Kommer inte att bidra till noll-statistik över självmord eller minska självskadebeteenden. Utan tvärtom. För om man inte känner sig önskad så kommer detta bygga på och trigga ännu mera tankar om hur oönskad man, att man bara är i vägen och tar en plats som någon behöver bättre och nu går tankarna oxå i att jag kostar för mycket pengar.

Människoliv, individer får inte mätas i lönsamhet eller jämföras i statistik. Får inte räknas som vinst i statskassan. Ibland så måste dessa personer få kosta pengar. Man har inte valt själv att lida av psykisk ohälsa eller bett om det.  Finns många vetenskapliga artiklar om just detta. Man kan sammanfatta det hela ganska lätt. Visst kommer detta att kosta mera än dessa 500 miljoner som är utlovad till psykiatrin, men största delen ska då gå till barn och ungdom. Pengarna är som att spotta i havet.

När en människa tar steget och vågar söka hjälp. Tänk om alla tänkbara resurser sätts in då. Terapi, medicinering etc. Då kommer denna person både vara motaglig mot terapin och snabbare komma ur problematiken. Visst kommer detta att kosta pengar till en början, men ganska snabbt minskar ändå kostnaderna. Det ska inte vara som idag. Vissa flyttar dit där terapin finns. Många delar i Sverige har denna del helt haverat pga omorganisering och "effektivisering". Man kan inte begär att någon ska behöva stå i kö, halvår, ett år och ibland existerar inte ens annan hjälp än att pröva sig igenom antidepressiva och psykofarmaka för att  se om något kan passa. Vissa har uppmot 30 mil idag till sin öppenpsykiatri och ännu längre till akutvården.

Detta får mig att tänka på dem som idag har hamnat i missbruk. Benzo missbruk, för de blev utförsäkrade och klarade inte av gå utanför sin egna dörr, jobba utan detta. Hade dessa personer fått hjälp då när de bad om detta första gången. Så hade vi sluppit deras lidande, mer kostnader i vård pga missbruk.

På andra håll i Sverige, så blir de med lättare ångestsyndromer tillbakaremitterade till sin vårdcentral. Eller mångas upplevelse är att företagshälsovården inte kan eller klara av ta emot dem med psykisk ohälsa, utan att de mera förvärrar. Här kommer stora delar av ansvaret att läggas med nya sjukförsäkeringen. Företagshälsovården som gör mer skada än nytta, för de saknar kunskapen.

Jag skulle kunna fortsätta, men då blir förlångt för Er att läsa. Min största rädsla är, att jag kommer att förlora många av mina vänner om sjukförsäkringen genomförs. De orkar inte med att först bli klassade som "utanförskap",  hör hur lata de är och oproduktiva etc... De känner sig redan innan oönskade.  Känner en sorg i mitt hjärta att vi har blivit så empatilösa att vi värdera individer i statistik och mot plus i statskassan.

Vad kommer att ske med oss?

MVH Fallen