Rik och lycklig!
Liv stavas T I D. Ca nitti år skiljer oss från graven. När vi föds, vill säga. Nitti år att förvalta. För vårt eget bästa och för ....
I brist på svar måste vi ändå leva våra dagar, klockan tickar. Den väntar inte på vår insikt. Dagarna naggas i kanten, nu vid 35 har jag max 55 år kvar. Om man får vara frisk vill säga. Ja, jag kan ju dö imorgon, eller idag. Vem vet? Men risken finns också att jag lever till 90, kanske blir jag ett kolli på ett vårdhem. Dement. Matad i all hast och duschad var 3: e vecka. Bortglömd. Jag vet inte, och jag kan inte gardera mig. Inga pensionsbesparingar i världen kan garantera att jag får en dräglig ålderdom. Jag vet, mina månader på överklassens demensboende avslöjade med obehaglig tydlighet att lycka inte kan köpas för pengar. Av 20 nittioåringar var 18 bittra, sura och ångestfulla. Två var solstrålar. Dementa och sjuka, men lyckliga. Bortglömda var de nästan allihop. Deras barn och barnbarn hade inte tid. De var upptagna, upptagna med att tjäna sina arbetsgivare och trygga sin pension. Att umgås med barn och dementa är tålamodskrävande, särskilt när man har viktigare saker för sig. Det långsamma tempot på dagis, äldreboende och stranden - får man låta livet gå så långsamt? Man måste ju använda sin tid effektivit. Effektivitet är ordet. Vinst per tidsenhet. Men vänta nu - effektivitet ska ju, till skillnad från produktivitet mätas mot ett mål - vad var målet? Har inte kommit på det än, men surrugatmålet pengar kan ju aldrig vara fel. Eller? Nej, pengar är aldrig fel. Pengar är makt, pengar är möjlighet. Effektivitet är vinst/tid.
Och åren går, och klockan tickar. Vardagens bestyr, bankens utskick. Ibland, i mina drömmar minns jag att det var något jag glömt. Det stressar mig, ett gnagande dåligt samvete. Vad är det som stör min frid? Räkningarna är ju betalda, och denna vecka har jag ju gjort besök hos både farfar och barnbarn. Det dåliga samvetet, det stör min arbetsro. Jag har inte tid med det - det leder inget till att grubbla. Bara jag håller mig sysselsatt, alltid flödar mina sinnen med något nytt kan jag nog hålla den där gnagande oron borta.
Farfar blir sjuk. Paniken kryper närmare. Han kommer kanske att dö snart, han närmar sig nittio. Han är mätt på livet. Döden skrämmer inte honom. Han har längtat i hemlighet länge nu. Trött på ensamheten och tristessen. Döden skrämmer inte honom, den skrämmer mig. Det måste vara Sorg. Att förlora honom. Men vi har inget att säga varandra. Vi har redan talat om vädret, barnbarnen, sjukhusbesöken. Ångesten kryper. Jag skäller på vården. Farfar säger visserligen att han är så nöjd - men hur kan han vara nöjd - han kommer ju att dö!
Jag strosar över begravningsfältet. Jag vill känna sorg, men känner bara tomhet och krypande oro. Åren har gått nu. Vad var det jag glömde? I tomhet går jag hem, passar på att kila in på banken. Kanske skulle man placera om sina pensionspengar, min personliga bankman bjuder på kaffe.
Jag sitter där en stund och låtsas lyssna. Njuter av att bara sitta där och smutta på mitt pulverkaffe. Skriver en kråka längst ner på avtalet. Hon reser sig och går iväg. Ska bara kopiera kontraktet. Kommer hon att se mina tysta tårar när hon kommer tillbaka?
I brist på svar måste vi ändå leva våra dagar, klockan tickar. Den väntar inte på vår insikt. Dagarna naggas i kanten, nu vid 35 har jag max 55 år kvar. Om man får vara frisk vill säga. Ja, jag kan ju dö imorgon, eller idag. Vem vet? Men risken finns också att jag lever till 90, kanske blir jag ett kolli på ett vårdhem. Dement. Matad i all hast och duschad var 3: e vecka. Bortglömd. Jag vet inte, och jag kan inte gardera mig. Inga pensionsbesparingar i världen kan garantera att jag får en dräglig ålderdom. Jag vet, mina månader på överklassens demensboende avslöjade med obehaglig tydlighet att lycka inte kan köpas för pengar. Av 20 nittioåringar var 18 bittra, sura och ångestfulla. Två var solstrålar. Dementa och sjuka, men lyckliga. Bortglömda var de nästan allihop. Deras barn och barnbarn hade inte tid. De var upptagna, upptagna med att tjäna sina arbetsgivare och trygga sin pension. Att umgås med barn och dementa är tålamodskrävande, särskilt när man har viktigare saker för sig. Det långsamma tempot på dagis, äldreboende och stranden - får man låta livet gå så långsamt? Man måste ju använda sin tid effektivit. Effektivitet är ordet. Vinst per tidsenhet. Men vänta nu - effektivitet ska ju, till skillnad från produktivitet mätas mot ett mål - vad var målet? Har inte kommit på det än, men surrugatmålet pengar kan ju aldrig vara fel. Eller? Nej, pengar är aldrig fel. Pengar är makt, pengar är möjlighet. Effektivitet är vinst/tid.
Och åren går, och klockan tickar. Vardagens bestyr, bankens utskick. Ibland, i mina drömmar minns jag att det var något jag glömt. Det stressar mig, ett gnagande dåligt samvete. Vad är det som stör min frid? Räkningarna är ju betalda, och denna vecka har jag ju gjort besök hos både farfar och barnbarn. Det dåliga samvetet, det stör min arbetsro. Jag har inte tid med det - det leder inget till att grubbla. Bara jag håller mig sysselsatt, alltid flödar mina sinnen med något nytt kan jag nog hålla den där gnagande oron borta.
Farfar blir sjuk. Paniken kryper närmare. Han kommer kanske att dö snart, han närmar sig nittio. Han är mätt på livet. Döden skrämmer inte honom. Han har längtat i hemlighet länge nu. Trött på ensamheten och tristessen. Döden skrämmer inte honom, den skrämmer mig. Det måste vara Sorg. Att förlora honom. Men vi har inget att säga varandra. Vi har redan talat om vädret, barnbarnen, sjukhusbesöken. Ångesten kryper. Jag skäller på vården. Farfar säger visserligen att han är så nöjd - men hur kan han vara nöjd - han kommer ju att dö!
Jag strosar över begravningsfältet. Jag vill känna sorg, men känner bara tomhet och krypande oro. Åren har gått nu. Vad var det jag glömde? I tomhet går jag hem, passar på att kila in på banken. Kanske skulle man placera om sina pensionspengar, min personliga bankman bjuder på kaffe.
Jag sitter där en stund och låtsas lyssna. Njuter av att bara sitta där och smutta på mitt pulverkaffe. Skriver en kråka längst ner på avtalet. Hon reser sig och går iväg. Ska bara kopiera kontraktet. Kommer hon att se mina tysta tårar när hon kommer tillbaka?
Kommentarer
Trackback
Trackback-URL för detta inlägg:
