Kris på FK?
Jag tycker faktiskt synd om dem som jobbar på Försäkringskassan. Jag menar, de flesta av dem visst väl inte att deras arbetsuppgift huvudsakligen skulle bli att lämna dåliga besked, besked som av tjänstemannen själv upplevs som orimliga och skrämmande. Att samtidigt veta att man själv riskerar bli sjuk och då stå utan skydd
Att rösta med fötterna är kanske det bästa alternativet, men att säga upp sig utan att ha en annan arbetsplats att gå till kräver inte bara stort mod, utan också ett mycket bra ekonomisk buffert. Jag förstår om man inte vågar, även om man gärna skulle vilja.
Men samtidigt, att fortsätta vara tvingad att fatta beslut som går mot ens samvete förtär människan, och i längden kommer det inte att mildra samvetet att man inte hade något val. Det finns då två möjligheter, att man ständigt mår dåligt eller att sakta börjar bli avtrubbad och låta aggressionen gå ut över dem man skulle hjälpa.
Jag tänker på liknande situationer i historien när vanliga människors protest i det lilla skulle ha kunnat bromsa hemska övergrepp. Vardagshjältar som genom sitt civilkurage och uppoffringar ändrade historien. Kanske låter det långsökt, men jag tror att en hel del sjuka känner sig så oönskade av samhället att det känns som om samhället tyckte att de inte borde finnas alls.
Men den medskyldiga åskådaren finns i oss alla. Du dyker upp i de stunder när vi inte längre orkar se den utsatta människan. I vanmakt, skam, och rädsla vrider vi undan ansiktet. och tänker "Det där skulle då inte kunna hända en rekorderlig människa". Vi tröstar vi oss själva genom att lägga skulden på den utsatte, mer eller mindre medvetna om att detta säger mer om oss och vårat behov av försvarsmekanismer än om den drabbade.
Utmaningen att följa mitt samvete även när det är besvärligt, kostsamt eller obekvämt kommer jag nog alltid få leva med. Ibland, ja kanske tom ofta, kommer jag att falla, och svika mina ideal och den medmänniska som behöver mitt stöd, men min förhoppning är att jag sedan kommer resa mig, skaka av mig dammet, och målmedvetet gå vidare.
ST-press: Anställda frukar nya reglerna
Försäkringskassan-inifrån! En anställd berättar om livet på FK.
Att rösta med fötterna är kanske det bästa alternativet, men att säga upp sig utan att ha en annan arbetsplats att gå till kräver inte bara stort mod, utan också ett mycket bra ekonomisk buffert. Jag förstår om man inte vågar, även om man gärna skulle vilja.
Men samtidigt, att fortsätta vara tvingad att fatta beslut som går mot ens samvete förtär människan, och i längden kommer det inte att mildra samvetet att man inte hade något val. Det finns då två möjligheter, att man ständigt mår dåligt eller att sakta börjar bli avtrubbad och låta aggressionen gå ut över dem man skulle hjälpa.
Jag tänker på liknande situationer i historien när vanliga människors protest i det lilla skulle ha kunnat bromsa hemska övergrepp. Vardagshjältar som genom sitt civilkurage och uppoffringar ändrade historien. Kanske låter det långsökt, men jag tror att en hel del sjuka känner sig så oönskade av samhället att det känns som om samhället tyckte att de inte borde finnas alls.
Men den medskyldiga åskådaren finns i oss alla. Du dyker upp i de stunder när vi inte längre orkar se den utsatta människan. I vanmakt, skam, och rädsla vrider vi undan ansiktet. och tänker "Det där skulle då inte kunna hända en rekorderlig människa". Vi tröstar vi oss själva genom att lägga skulden på den utsatte, mer eller mindre medvetna om att detta säger mer om oss och vårat behov av försvarsmekanismer än om den drabbade.
Utmaningen att följa mitt samvete även när det är besvärligt, kostsamt eller obekvämt kommer jag nog alltid få leva med. Ibland, ja kanske tom ofta, kommer jag att falla, och svika mina ideal och den medmänniska som behöver mitt stöd, men min förhoppning är att jag sedan kommer resa mig, skaka av mig dammet, och målmedvetet gå vidare.
ST-press: Anställda frukar nya reglerna
Försäkringskassan-inifrån! En anställd berättar om livet på FK.
Kommentarer
Trackback
Trackback-URL för detta inlägg:
