Så slår Försäkringskassans utförsäkringspolicy
Resurs fortsätter serien "Från mitt perspektiv - Antologi från utanförskapets Sverige. Idag får vi möta Monica som drabbades av smärtsyndrom efter en allvarlig bilolycka och hennes kamp för ett drägligt liv.
Olyckan
I oktober 1995 skulle jag och min mamma ner till Mjölby för att fira min syster som fyllde år. Resan blev rätt kort. Innan Katrineholm så hade jag en långtradare framför mig och jag visste att det skulle snart komma en fin långraka som jag kunde använda för att köra om. Ingen trafik förutom den och några bilar bakom mig så jag började omkörningen, gasade på upp till ca 70 och helt plötsligt började bilen krångla. Fick en konstig sladd på den så jag var på väg ner i diket men lyckades få upp bilen på vägen igen men helt plötsligt jämsides med långtradaren så gick bilen inte att styra så den
började närma sig tradarens släp. Paniken kom och jag satt upp armarna för ansiktet och skrek till mamma att nu dör vi, det blev en världens duns och glaset från rutan på höger sida där mamma satt kom flygande in i bilen. Bilen studsade till och for ut på vägen igen och sedan så blev det en till duns i långtradaren men denna gång så fastnade vi mellan långtradarens förarbil och släp.Vi släpades med en bit och sedan släppte min bil och började volta ett antal gånger och for till slut ner på vänster sidas slänt och till slut blev det en våldsam kraschs mot fören. Allt var tyst förutom att radion fortfarande lät. Mamma hade vaknat till och hon började skrika att vi måste ut men hennes dörr gick inte att öppna så det var bara för henne att hasa sig över till förarsidan.Väl ute så kom chocken och det var när jag såg hur min svärfars bil såg ut. Inte mycket kvar som bil men ändå var det en 740 en stor och stabil bil som såg nu ut som ja vad ska
jag säga en liten golf. Folk i de bakomliggande bilarna som hade sett olyckan kom framspringande och de fattade inte att vi levde efter denna olycka. En man som tog hand om oss sa att han hade räknat med att vi
antingen var döda eller väldigt svårt skadade och där stod vi eller rättare sagt satt och bara skrek.
Smärta och kamp
Ja så såg min olycka ut, låter kanske jobbig i andras ögon men det jobbiga har inte ens börjat enligt mig. Den första tiden kändes det som jag blivit överkörd av ett tåg, hela kroppen värkte. Hade inte så stora skador förutom att nacken värkte och spricka i bröstbenet och så klart en massa blåmärken. Tror det var i början på 97 som jag vart sjukskriven helt, hade sådan värk i nacken så inget gick och att göra. Fick stor och mycket hjälp hemma. Gick på sjukgym och åt stora mängder smärtstillande. Ryggen börja krångla mer och mer och det visade sig vara kotförskjutning. Kunde ibland inte gå själv och klarade inte av att bära och böja på mig.Åren gick och 99 fick jag sjukersättning eftersom min handläggare insåg att jag inte klarade av nästan något, alltså min arbetsförmåga var 0.Värken och smärtan hade blivit värre. Har med tiden arbetstränat på många olika ställen gått på kurser och varit på ergonomicenter 2 gånger men inget av de har ledigt till något då jag har så ont och inte klarar så mycket. Sjukgymnastik och olika träningar har jag också gått på men har inte upplevt någon förbättring snarare motsatsen. Sen nu i nov 2007 var det dags att söka förlängning på sjukersättningen som vanligt så jag skickade in mina papper och tänkte inte så mycket på det. Är ju sämre så inte ens tanken for genom mitt huvud att jag skulle få avslag. En dag så ringde min nya handläggare och hon var jätte trevlig, vi pratade länge och väl om mitt mående och hur jag har det. Berättade som det var att jag äter starka mediciner och får blockader för att orka med min vanliga vardag och att min familj måste hjälpa mig dagligen med vad ett hushåll innebär för det klarar jag inte själv. Har även daglig huvudvärk, domningar i armar, kramper i nacken, och värken är olidlig i nacken och ryggen, minnet har försämrats, dålig balans, har näst till omöjligt att hålla fram armarna, böja ner huvudet, yrsel och illamående, jobbigt att stå/gå/ och sitta längre stunder mm. Måste även sova 1-2 gånger dagligen då jag är helt slut och det är kanske inte så konstigt då jag bara klarar att sova 2-4 tim per natt p.g.a. all värk och kramper som kommer från nacken. Hade senare en träff på FK med min handläggare och en till kvinna och jag upplevde det mötet lite jobbigt.
Chocken
Efter några dagar så ringer min handläggare och jag märker att hon är förändrad, hon pratar på och sedan kastar hon avslaget i ansiktet på mig och säger att hon stoppar mina pengar på en gång och att jag kommer bli utförsäkrad. Första choken kom där. Sedan var det omprövnings dags och där blev det avslag igen andra chocken. Pratade ett flertal gånger med min handläggare och jag vet att under ett samtal så frågade vart jag skulle få pengar i från och detta blev svaret jag fick: Det är väl inte mitt problem.Hur kan en arbetare på FK få säga så?? Ja, så var det bara att vända sig till socialen men där fick jag ingen hjälp heller. Nä, min gubbe fick några kronor för mycket i lön så ingen hjälp där heller. Så nu har jag gått utan någon hjälp från någon ända från nov 2007 och ingen inkomst, alltså 0 kr. Har ny lämnat in om Överklagning i Länsrätten och hoppas att där finns människor med känslor och ett gott hjärta. Kan ju inte leva så här. Har två tonårsbarn som får lida massor, kan aldrig göra något med sina kompisar utan får snällt stanna hemma. Inga nya sommarkläder eller nöjen mm . Är jätte påfrestande att inte veta om man har tak över huvudet nästkommande månad eller mat på bordet. Får alltid pussla med sambons lön och se till att de viktigaste räkningarna blir betalda och sedan får vi skratta oss lyckliga om det finns kvar något till mat. Trodde att FK var till för att hjälpa och stötta oss sjuka människor men nu den senaste tiden blir vi behandlade som boskap. Och Regeringen ska vi inte tala om.
Med vänlig hälsning Monica
Tack Monica för din berättelse. Förlåt att jag dröjde lite med att publicera den, jag tror jag undermedveten väntade på att den skulle få ett mer positivt slut. Men det kommer ju inte av sig själv, det vet jag ju. Men det är lätt att känna sig maktlös när man hör den här berättelsen. Kanske kan jag inte alltid komma med något klämtjeckt-upp-till-kamp-prat. Men jag önskar så att jag kunde säga något upplyftande.. Men nu blir det bara gemenskap i tysthet och stilla omtanke.
Kramar,
Jenny
Olyckan
I oktober 1995 skulle jag och min mamma ner till Mjölby för att fira min syster som fyllde år. Resan blev rätt kort. Innan Katrineholm så hade jag en långtradare framför mig och jag visste att det skulle snart komma en fin långraka som jag kunde använda för att köra om. Ingen trafik förutom den och några bilar bakom mig så jag började omkörningen, gasade på upp till ca 70 och helt plötsligt började bilen krångla. Fick en konstig sladd på den så jag var på väg ner i diket men lyckades få upp bilen på vägen igen men helt plötsligt jämsides med långtradaren så gick bilen inte att styra så den
började närma sig tradarens släp. Paniken kom och jag satt upp armarna för ansiktet och skrek till mamma att nu dör vi, det blev en världens duns och glaset från rutan på höger sida där mamma satt kom flygande in i bilen. Bilen studsade till och for ut på vägen igen och sedan så blev det en till duns i långtradaren men denna gång så fastnade vi mellan långtradarens förarbil och släp.Vi släpades med en bit och sedan släppte min bil och började volta ett antal gånger och for till slut ner på vänster sidas slänt och till slut blev det en våldsam kraschs mot fören. Allt var tyst förutom att radion fortfarande lät. Mamma hade vaknat till och hon började skrika att vi måste ut men hennes dörr gick inte att öppna så det var bara för henne att hasa sig över till förarsidan.Väl ute så kom chocken och det var när jag såg hur min svärfars bil såg ut. Inte mycket kvar som bil men ändå var det en 740 en stor och stabil bil som såg nu ut som ja vad ska
jag säga en liten golf. Folk i de bakomliggande bilarna som hade sett olyckan kom framspringande och de fattade inte att vi levde efter denna olycka. En man som tog hand om oss sa att han hade räknat med att vi
antingen var döda eller väldigt svårt skadade och där stod vi eller rättare sagt satt och bara skrek.
Smärta och kamp
Ja så såg min olycka ut, låter kanske jobbig i andras ögon men det jobbiga har inte ens börjat enligt mig. Den första tiden kändes det som jag blivit överkörd av ett tåg, hela kroppen värkte. Hade inte så stora skador förutom att nacken värkte och spricka i bröstbenet och så klart en massa blåmärken. Tror det var i början på 97 som jag vart sjukskriven helt, hade sådan värk i nacken så inget gick och att göra. Fick stor och mycket hjälp hemma. Gick på sjukgym och åt stora mängder smärtstillande. Ryggen börja krångla mer och mer och det visade sig vara kotförskjutning. Kunde ibland inte gå själv och klarade inte av att bära och böja på mig.Åren gick och 99 fick jag sjukersättning eftersom min handläggare insåg att jag inte klarade av nästan något, alltså min arbetsförmåga var 0.Värken och smärtan hade blivit värre. Har med tiden arbetstränat på många olika ställen gått på kurser och varit på ergonomicenter 2 gånger men inget av de har ledigt till något då jag har så ont och inte klarar så mycket. Sjukgymnastik och olika träningar har jag också gått på men har inte upplevt någon förbättring snarare motsatsen. Sen nu i nov 2007 var det dags att söka förlängning på sjukersättningen som vanligt så jag skickade in mina papper och tänkte inte så mycket på det. Är ju sämre så inte ens tanken for genom mitt huvud att jag skulle få avslag. En dag så ringde min nya handläggare och hon var jätte trevlig, vi pratade länge och väl om mitt mående och hur jag har det. Berättade som det var att jag äter starka mediciner och får blockader för att orka med min vanliga vardag och att min familj måste hjälpa mig dagligen med vad ett hushåll innebär för det klarar jag inte själv. Har även daglig huvudvärk, domningar i armar, kramper i nacken, och värken är olidlig i nacken och ryggen, minnet har försämrats, dålig balans, har näst till omöjligt att hålla fram armarna, böja ner huvudet, yrsel och illamående, jobbigt att stå/gå/ och sitta längre stunder mm. Måste även sova 1-2 gånger dagligen då jag är helt slut och det är kanske inte så konstigt då jag bara klarar att sova 2-4 tim per natt p.g.a. all värk och kramper som kommer från nacken. Hade senare en träff på FK med min handläggare och en till kvinna och jag upplevde det mötet lite jobbigt.
Chocken
Efter några dagar så ringer min handläggare och jag märker att hon är förändrad, hon pratar på och sedan kastar hon avslaget i ansiktet på mig och säger att hon stoppar mina pengar på en gång och att jag kommer bli utförsäkrad. Första choken kom där. Sedan var det omprövnings dags och där blev det avslag igen andra chocken. Pratade ett flertal gånger med min handläggare och jag vet att under ett samtal så frågade vart jag skulle få pengar i från och detta blev svaret jag fick: Det är väl inte mitt problem.Hur kan en arbetare på FK få säga så?? Ja, så var det bara att vända sig till socialen men där fick jag ingen hjälp heller. Nä, min gubbe fick några kronor för mycket i lön så ingen hjälp där heller. Så nu har jag gått utan någon hjälp från någon ända från nov 2007 och ingen inkomst, alltså 0 kr. Har ny lämnat in om Överklagning i Länsrätten och hoppas att där finns människor med känslor och ett gott hjärta. Kan ju inte leva så här. Har två tonårsbarn som får lida massor, kan aldrig göra något med sina kompisar utan får snällt stanna hemma. Inga nya sommarkläder eller nöjen mm . Är jätte påfrestande att inte veta om man har tak över huvudet nästkommande månad eller mat på bordet. Får alltid pussla med sambons lön och se till att de viktigaste räkningarna blir betalda och sedan får vi skratta oss lyckliga om det finns kvar något till mat. Trodde att FK var till för att hjälpa och stötta oss sjuka människor men nu den senaste tiden blir vi behandlade som boskap. Och Regeringen ska vi inte tala om.
Med vänlig hälsning Monica
Tack Monica för din berättelse. Förlåt att jag dröjde lite med att publicera den, jag tror jag undermedveten väntade på att den skulle få ett mer positivt slut. Men det kommer ju inte av sig själv, det vet jag ju. Men det är lätt att känna sig maktlös när man hör den här berättelsen. Kanske kan jag inte alltid komma med något klämtjeckt-upp-till-kamp-prat. Men jag önskar så att jag kunde säga något upplyftande.. Men nu blir det bara gemenskap i tysthet och stilla omtanke.
Kramar,
Jenny
Kommentarer
Trackback
Trackback-URL för detta inlägg:
