Timbro och anti-psykiatrin
Ändå, har jag valt detta som min specialitet. Och, genom möten med patienter, anhöriga och kolleger och egna reflektioner har jag kommit till ro med min roll som läkare inom psykiatrin. Jag antar den stora utmaningen att kryssa mellan psykologisering och medikalisering. Mellan att se patienten som drabbad och som aktör. För det är just det som är den stora utmaningen, att det är både och, inte antingen eller. Till hjälp har jag dels kunskapen om hjärnan, och hur den, liksom hjärtat eller levern, kan drabbas av sjukdom. Men jag har också kunskap om hur människan påverkas av sitt sociala sammanhang, och om hur individen både kan vara ett offer och en aktör i sitt eget liv. Provocerande och svårt, ja visst. Men inget går uppmot att få se människor växa och utvecklas, som individer och som grupp.
Under mina år i psykiatrin har jag hunnit se en hel del. Patienter som blir hjälpta, patienter som inte blir hjälpta. Mediciner som fungerar, och mediciner som inte fungerar. Personal och läkare som bygger upp och stärker, och vårdpersonal som bryter ned och kränker. Samhällsstrukturer som ger stöd och hjälp, samhällsstrukturer som sätter krokben. Jag har glatt mig ibland, och svettats i ångest ibland.
Men idag, den 9 juli, 2008 kom jag över en text som jag knappt orkar läsa. Det knyter sig i magen. Jag känner mig slagen, mörbultad, kränkt. Texten kommer från Timbro och handlar om psykiatrin genom ideologiska glasögon. Och vilka glasögon sen. Glasögon som ger mig rysningar. Varför?
Till synes finns ju här ett bemyndigande av den sjuke, att inte se sig som ett offer. Är det inte bra det, frågar jag mig. Varför blir jag då så illa berörd. Och sen slår det mig, det är ensidighet, här läggs allt, ja allt, ansvar på den sjuke. Inte den sjuke och den kränkande omgivningen, inte den sjuke och hans eller hennes av sjukdom drabbade kropp och hjärna. I anti-psykiatrins glasögon har den sjuke hela ansvaret och därmed också hela skulden, skulden att vara samhället till last, skulden att besmitta samhällhet, skulden att vara en avvikande och kanske farlig människa.
Det är mobbingens fula tryne vi ser. Vi stöter ut dig, och sedan skuldbelägger vi dig. Inte konstigt att jag blir illa berörd.
Med de glasögonen blir regeringens vilja att stänga de svårast sjukas sista fristad, de rättspsykaitriska sjukhusen, obehagligt begriplig. ("ingen ska kunna dömas till rättspsykiatrisk vård", SvD, AF).
Aktuellt om Timbro:
Karl Rove på besök i Almedalen,
Fallen
Den osynliga patienten
Andra bloggar om:
timbro Rättspsykiatrisk Vård psykiatri karl rove
sjukförsäkringen resurs knuff , nyligen Twingly
Man kanske ska försöka se det positiva i att Timbro visar sitt rätta ansikte, det är faktiskt värre när sådana här tankesmedjor sätter upp en förment rumsren fasad och emulerar filantropi. Avesevärt enklare att bena upp deras argumentation när man slipper skala av en massa nonsenslager innan man kommer till kärnan.
men fy fan alltså...............man blir mörkrädd!!
Den här Szasz är inte han involverad i nån falang till Scientologerna. KMR ???
Och hur "sjuka" Scientoligi anhängarna är kan man ju bara googla och läsa de mest horribla scenarion och resonemang.
På FK är de väldigt förstående med mitt posttraumatiska stressyndrom men så är läkarintyget väldigt välskrivet, ett krav från FK. Nu vet jag inte hur det blir från nästa år då nya regler börjar gälla.....
Hej,
Det har sin fördel om man håller sig till vad som står i rapporter och argumenterar mot detta. Du som läkare borde kunna komma med relevanta synpunkter och kritik, snarare än att redogöra för ditt eget känsloliv och helt fräckt hitta på att rapporten handlar om mobbning. Är det exempelvis mobbning att se det som problematiskt för människors rättssäkerhet att öka möjligheterna till tvångsvård av personer som inte begått något brott? Det är en av punkterna i rapporten som jag tycker förtjänar att diskuteras och kanske kritiseras i mognare och sakligare ton. Utgångspunkten i två ideologer betyder ju inte heller att diskussionen stannar där.
Hej Mattis!
Trevligt att det hittar motståndare till min blogg. Eftersom det här är min blogg så skriver jag den som jag vill, och jag är av den åsikten att mitt känsloliv är högst relevant. Det tror jag också att många av mina läsare också tycker, eftersom männiksor till skillnad från datorer och maskiner är kännande varelser, men det kanske är det som är så provocerande att jag är läkare och har känslor??
Jag blev provocerad av att du hittade på saker som inte stod i rapporten, dina känslor ursäktar inte påhitt. Du borde ju stå på tillräckligt säker grund både professionellt och intellektuellt för att kunna kritisera rapportens innehåll i sak och för vad som faktiskt står där om du nu är så oense med dess slutsatser.
Det glädjer mig att jag kunnat provocera! Däremot är jag väldigt nyfiken på vad du anser att jag hittat på, har du läst mitt inlägg över huvud taget? Har du förstått det? Vad har du själv för sin på psykisk sjukdom?
