Aktuellt om sårbarhet och cilvilkurage
På ett rent rationellt plan torde frågan vara enkel. Den nya lagen tillför inget väsentligt nytt för att hjälpa någon. Rättssäkerheten som på senare tid varit dåligt med den gamla lagen blir ännu sämre med den nya. Några garantier om hjälp och stöd till den drabbade finns inte. Inte heller ekonomiskt kan lagen motiveras, det är ingen kris i statens finanser, och de kortsiktiga besparingar som förslaget innebär är ungefär som att strunta i att serva en skorrande bilmotor, en liten besparing idag blir ett enormt resursslöseri i morgon. Om nu alla utmattningsdeprimerade prematurt ska tvingas tillbaka i arbeten långt under sin kompetensnivå, vilka ska då arbeta som läkare, jurister, socionomer, psykologer, sjuksköterskor i morgon. Det sänder också en tydlig signal till dagens ungdomar: Att satsa på en akademiskt utbildning blir näst in till dumdristigt. Varför dra på sig studieskulder som i händelse av sjukdom leder till en onödig skuldfälla, om man ändå inte får tid att återhämta sig för att återuppta det arbete man är utbildad för utan hänvisas till ett icke kvalificerat arbete som man risker att betraktas som överkvalificerad för. På ett juridiskt plan är lagen mycket tveksam, lagrådet har inte ens fått yttra sig så rättsläget blir inte mindre oklart. På ett medicinskt och socialt plan riskerar följderna att bli närmast katastrofala, med fler barn som får leva under fattigdomsgränsen. Med kommuner som bångnar under trycket av att försörja de sjuka, som ju inte är jämt fördelade mellan rika och fattiga kommuner. Med medicinska tillstånd som riskerar att förvärras och kompliceras av ekonomiska problem och oro för framtiden. Inga optimala läkningsbetingelser precis. Inte ens socialförsäkringsministern själv tycks vara säker på om hon står för departementets förslag eller inte, åtminstone om man får tro tidningarna.
Trots detta finns det fortfarande de som med näbbar och klor försvarar den nya lagen. I brist på argument använder de sig av härskartekniker och lydiga propagandakanaler. "Nyheter" placeras lägligt i media då socialdepartementet vill, andra nyheter som inte passar dess agenda tystas effektiv ned. Om man försöker rucka socialdepartementets agenda anses man persona non grata eftersom statsmaketen känner sig kränkt av att vanliga människor har mage att säga ifrån.
Men vad är det då som ligger bakom. Är det skammen att ändra sig? Nej, jag tror inte det. Regeringen har visat att man är modig nog att backa i tidigare frågor. Nej, jag tror det ligger betydligt djupare processer bakom regeringens, dess anhängares och lydiga tidnings- och TV redaktörers agerande. För att förstå detta måste vi byta perspektiv.
Vad är det egentligen den nya lagen handlar om? Är det inte att människor i vårt samhälle, trots att de anses vara ett välfärdssamhälle, mår väldigt dåligt. Framför allt gäller detta våra barn och ungdomar, här ökar sjukskrivningarna och sjukersättningarna trots att sjuktalet i övrigt går stadigt ner. Vad säger det om oss, vi vuxna och det samhälle vi skapat? Att välfärdssamhället faktiskt gör oss sjuka, åtminstone i vissa sjukdomar. (Och givetvis mycket friskare i andra, såsom infektionssjukdomar, undernäringssjukdomar mm). Men vi som sitter i maktpositioner nu, och fortfarande är friska, vi har det ändå ganska bekvämt. Vi har kanske ett stimulerande, om än stressigt jobb. Vi har pengar för nöjen och underhållning som aldrig förr. Vi har inflytande och kompisar, vacka bostäder, lyckade barn, snygga bilar. Vi kan resa vart vi vill i världen, åtminstone 1 vecka. Men ändå, gnager den där olusten, när vi inte stressar kommer rastlösheten fram, var detta allt? Att leva rik och lycklig 90 år, och sedan ruttna och sakta glömmas bort. Och hur har man det egentligen när man är 90 år och dement, bäst att spara mer pengar så att man åtminstone kan kräva den bästa av äldreboende pengar kan köpa. Så att man kan dö där ensam, kan dö med vackra lakan. Om det nu inte blir en resa till självmordskliniken innan dess. Vem vill tänka på det en solig dag?
Så de rika, lyckliga och stressade glassar vidare på livets tivoli Ivrigt påhejande varandra att livet är en fest och att karusellen under inga omständigheter får bromsas. De ekonomiska hjulen måste snurra, och snurra fortare och fortare, så att inte livsångesten får någon chans att smyga sig på. Men, den är envis den där livsångesten som stilla brusar "var detta allt? var detta verkligen vad det är att leva?"" Tar jag verkligen vara på mitt liv nu? " Mera alkohol, sex, långa arbets- och shoppingdagar håller tanken borta.
Men så finns de där irriterande människorna mitt ibland oss. De som är annorlunda. De som vägrar låta oss vara i fred. De som är sjuka och kröpliga och därmed påminner oss om vår egen död. De som är känsliga och empatiska och därmed påminner oss om vår egen ytlighet. Vi står inte ut med dem, de måste bort, bort från medvetandet, bort, bort, bort. Vi placerar dem utanför, det börjar som oskyldigt skvaller på arbetsplatsen, i umgängeskretsen eller i familjen. Du den där Kalle han är minsann en märklig prick, han kanske är lite annorlunda, ja, kanske till och med utflippad, ett psykfall, kanske äter han medicin, ser han inte lite märklig ut. Kolla, han gillar isbergssallad. Ja, det kan vara precis vad som helst. Det viktiga för gruppen är att den nu har en gemensam syndabock och ett gemensamt mål, att positionera sig i gruppen. Ingen vill ju bli som Kalle, satt utanför gemenskapen, utsatt för andras gliringar. Kalle, som kanske alltid varigt ett känsligt barn, drar sig tillbaka. Han orkar inte med att utsätta sig för det sociala trycket. Han lär sig också snabbt att gruppen alltid är starkare än individen och vad han än gör eller säger kan användas emot honom. Klagar han kallas han överkänslig, håller han tyst anses han han ha översittarattidtyd. En dag orkar kanske inte Kalle längre ta sig upp ur sängen, den långvariga stressen i brist på gemenskap har triggat en klinisk depression. Han hör klockan ringa men förmår inte ta sig upp, nej det är inte vanlig trötthet eller motvilja, varenda cell är blytung, kroppen vill knappt lyda. Det skriker i bröstet av ångest. Han tänker att han nog behöver sova en dag eller två. En vecka senare är tröttheten oförändrad, han har knappt orkat gå ut, dessutom skäms han som ett troll. Nu är han en utstött, en nobody en loser. Han hör gliringarna eka i huvudet när han ringer till husläkaren. Kalle har tur och träffar en empatisk doktor, han får tom stödsamtal på vårdcentralen, han börjar må lite bättre, han vill komma tillbaka till jobbet. Han tar mod till sig och ringer. Han möts av tystnad, vänta ett tag säger den annars vänliga receptionisten. Hans chef lovar ringa tillbaka senare. Dagarna går. Telefonen är tyst. Kalle tar mod till sig och ringer tillbaka. Nu får han tala med chefen, Bengt Ask. Komma tillbaka, säger chefen. Nja, visst men inte nu, Roffe har fått ditt rum se´ru, ja ock dina arbetsuppgifter också. Jaha säger Kalle och släpper luren. Nu snurrar det.
Bengt slår sig ned bakom skrivbordet igen. Jaså är han frisk nu, Kalle. Vad skönt det varit medan han varit borta. Lugnt på något vis, inte för att Kalle brukade göra väsen av sig direkt, nej tvärtom, men ändå. Sedan Kalle varit hemma har ingen frågat efter honom. Nej, den där Kalle, är det kanske bäst att han inte kommer tillbaka. Det är lugnare här nu (nja inte lugnare precis, bara lite lättare stämning). Kalle har nog samarbetsproblem, ja så måste det vara.
Kalle står helt förstenad. Overklighetskänslorna får hela världen att gunga. Vad menar de? Har han inte längre sitt arbetsrum, som han haft i 15 år kvar? Där, där han har sina personliga ägodelar, sina rapporter, sina meriter av idogt arbete. Var det inget värt, inget värt? Hela hans livsprojekt värdelöst. Självmordstankarna kommer, men med hjälp av akutnummret till kuratorn på vårdcentralen tar han sig samman. Depressionen fördjupas, men efter ytterligare fyra månader börjar han åter intressera sig för framtiden. Från jobbet har ingen hört av sig.
Roffe och hans polare känner sig olustiga. Visst, Kalle, var ju lite knepig, men kanske hade de varit taskiga i alla fall. Att inte bjuda honom på firmafesten var väl kanske ändå ett övertramp. Tankarna kommer när han ska sova, han sover sämre nu. Visst är det nya rummet fint, men ändå, glädjen är ändå grumlad. Men, nej att prata med Chefen och de andra om att de kanske borde be Kalle om ursäkt, det funkar inte. Tanken faller honom faktiskt inte ens in, fast de pratar om långtidssjukskrivningar på fredags puben. Nja, pratar och pratar kanske man inte kan säga. Man, skrattar och roar sig. De där lata djävlarna som hellre sitter hemma framför TVn än jobbar, fan va knepig de är de där psykfallen. Skrattsalvorna går höga. Morgondagens dåliga samvete får baksmällan ta hand om. Fan, man måste akta sig alltså så man inte går och blir ett sånt där djälva psykfall. Då skulle de ju, skratta åt mig. Nej. bäst att hålla sig på god fot med polarna, att be om ursäkt fan, det är för töntar.
Och så delas vårt samhälle sakta men säkert in i mobbare och mobboffer, från fabriksgolv till rikssal. Den tysta skaran vittnen deltar inte aktivt, men tar heller den inte utsatte i försvar. De som klagar kallas lättkränkta, de som är tysta översittare. Det är ett tudelat samhälle vi lever i. Mobbare eller mobboffer, står du på den starke eller den svages sida. Det finns ingen utväg, du måste ta ställning. Fortsätter du att valsa med den starka gruppens lögner eller vågar du, just du, stå upp för ditt samvete? Risken av att visa sin sårbarhet är att bli utsatt. Den som ändå tar den har just öppnat dörren till en nytt liv, ett liv där meningslösheten och tristessen aldrig mer får sitt fäste. På onsdag, har du ditt livs val. Att stå upp för de svaga och utsattas rättigheter eller fega ur. Det är ditt val!
SvD - Mobbing i riksdagen?
Står Christina själv bakom sin proposition?
Resurs konsekvensanslyser:
Juridiska konsekvenser
Mediciniska konsekvenser
Samhället gjorde mig sjuk. Hemma saknade jag stöd som barn. Mobbades varje dag under hela grundskolan. Lärarna ansåg jag var störd och därför var det mitt fel att jag mobbades, så de gjorde inget! På högstadiet hotades jag till livet varje dag. Kom in på gymnasiet där jag blev utfryst, hoppade av. Blev kränkt på mitt första jobb, blev mobbad på KomVux. Senare då jag trasig sökte kärleken blev jag misshandlad och nästan strypt. Som grädde på moset kom soc. Ja, läs min blogg om vad soc. gjorde! Jag som då börjat må bättre!
Vill tillägga att jag nu har posttraumatiskt stressyndrom och att sonen är hemma sedan snart ett år och han mår bra. Men hur blir det om jag måste börja arbeta? Jag klarar inga krav, inte passa tider, ingen stress. Ta hand om lillen går bra, men han får även gå på förskola vilket han trivs mycket bra med. Min sambo är arbetssökande. Tycker regeringen borde satsa på de friska arbetslösa i första hand! Vi sjuka kämpar, faktiskt..... Jo, det soc. gjort har försämrat mig.
Vill gärna ha kommentarer på Gunnar Axéns ( ordf. i Socialförsäkringsutskottet) svar på mitt mail från LO:s hemsida.Vad tycker ni om det?
Hej!
Jag kan inte expandera kommentarsfönstret i din blogg i Firefox. Har samma problem i flera Blogspot-bloggar, men inte i min. Måste vara någon bugg. Jag kommenterar här i stället.
Orkar inte kommentera varenda punkt. Men när Axén skriver "Samma ansvarsfördelning för rehabiliteringsinsatser som gäller idag kommer att gälla även i framtiden", så undrar man vad han har för verklighetsförankring. Det är just det som inte fungerar i dag.
Sedan pratar han som försäkringskassan. "Den som är sjuk och därmed saknar arbetsförmåga ska givetvis ha sjukpeng."
Men varför pratar han bara om sjukpeng och inte om sjukersättning/sjukpension?
Problemet är att den sjuke är helt utelämnad åt F-kassans ensidiga bedömning vad gäller arbetsförmågan, inget som objektivt kan mätas med linjal. Det enda som vi vet säkert är att bedömningarna kommer att bli ännu hårdare och de har redan krossat mångas liv. Arbetsförmågan ska prövas mot hela arbetsmarknaden efter en viss tid - och då även mot fiktiva jobb som ännu inte finns men regeringen säger sig vilja skapa. Hur lätt som helst alltså att trilla ur försäkringssystemet. Att kalla detta för en "kortare väg till ett friskare liv" är ju ett hån mot de sjuka.
Kaktusblomman!
Jag tycker du ska skicka de här artiklarna till Axén och fråga vad han ska göra åt den dåliga rättssäkerheten.
Sedan motsäger sig myndigheter och politiker vad gäller arbetsförmågan.
http://www.tinyurl.se/3c4
"Man tar ju inte ens hänsyn till arbetsförmågan i det här beslutsstödet. Tidigare sa man att det inte är själva sjukdomen man ska bedöma för att få sjukpenning eller sjukersättning, utan arbetsoförmågan. Nu presenteras en lista med sjukdomar där sjukpenningen för sjukdomar som stroke och whiplashskador starkt begränsas. Plötsligt är det diagnosen som är i fokus och inte arbetsförmågan.
Låt oss behandlande läkare slippa sjukskriva patienter. Det bästa vore att lämna över det helt till Försäkringskassan. I grunden behöver vi ett rättssäkert system, det har vi inte idag", säger Tomas Timander.
Det var en välskriven och engagerande text.
Framför allt tycker jag att den var bra för att den satte fokus på att vi alla är medansvariga i ett mobbarsamhälle. Ingen kan skylla på någon annan.
Läs gärna Jan Guillous bok "Häxornas försvarare", i vilken han studerar häxförföljelserna på slutet av 1600- och början av 1700-talet i Sverige.
Hans slutsatser är oerhört intressanta, eftersom hela häxprocessen kan beskrivas som en allvarlig form av mobbing. När häxförföljelserna började, sprede de sig som en löpeld runt i Sverige, och de som var blodtörstigast var allmogen, alltså folket som levde sida vid sida med dem de ville bränna. Mycket intressant!
Hej jenny
nog säga häxprocess, nu i försäljningstider så blir människor bostadslösa , de sägs upp från sina hyreslägenheter, och som sjukskriven och sjuk .. så mkt småt möjligheter att köpa sin bostad,, så får bli bostadslösa ochså.. som inte räckte med att fk utfört brytärenden .. och beordrar en till arbete mitt under pående medc utfröd vård.. ja det svårt se dom där sjukdoms vinsterna ... och fusket som talar om.. vad håller man på med ? Systemet är sjukt.. SÅ mobbing och häxjakt alltid..
så nog blir vägen tillbaka mkt lång.. detta kallar samhället för välfärd.. nollad och utslängd bara ett felaktigt avslutat sjukdoms ärende med anställing./M med sjukpennings rätt och sgi rätt
