Dags att flytta?
Solen värmer skönt denna vecka, Sverige vissar, åtminstone vädermässigt, sin bästa sida. Samtidigt behandlas i riksdagen århundrats viktigaste fråga, legaliseringen av mass-utförsäkring av sjuka. Eller "Införande av kränkningskedje för snabbare utslagning av sjuka". Jag känner inte igen mig i Sverige idag, och jag befarar att jag alls inte kommer att känna igen mig om några år, när de nyutslagna hemlösa sitter i varje gathörn, även i bitande februarikyla och grå novemberdagar. Det Sverige som jag lärde mig som barn att vara stolt över, håller på att försvinna. Fördelarna med att vara bostatt i Sverige blir allt färre. Jag bodde förut tre år i New Haven USA, jag trivdes där på många sätt, men hade ständigt gnag i magen av att gå förbi långa rader av hemlösa på väg till jobbet. Jag har under ett halvår utan sjukförsäkring, jag var glad att jag då höll mig frisk. Men, när det var dags att börja tänka på barn kunde man ju inte vara oförsäkrad, så jag fick lov att gifta mig så att jag kunde få del av min makes sjukförsäkring. (Vi hade varit sambo i 7 år då). Det var underbart att få tillträde till universitetets vårdcentral, vården var alldeles utmärkt och det fanns inga väntetider. Men som sakt, haken var att jag var tvungen att vara gift med en av postdoc på universitet.
Men trots den goda vården bar kosan av hem till Sverige ändå. Det var ett svårt beslut. Jag skulle komma att sakna den glada positiva atmosfären, det behagliga klimatet, gemytligheten och möjligheterna (det här var under Clintons tid). Men att få barn i USA kändes ändå för otryggt för två akademiker, jag behövde ha tillgång till offentlig sjukvård och föräldrapenning, annars skulle vi inte kunna på i hop livet. Vi flyttade hem.
Nu, 8 år senare ser jag med bestörtning att det Sverige jag valde att flytta tillbaka till alltmer börjar likna det USA som jag lämnade. Det positiva är att stämningen och atmosfären i Stockholm blivit bättre, det negativa att vi snart har en lika usel orättvis sjukvård och sjukförsäkring som i USA. Och, i andra Europiska länder är det fortfarande betydligt bättre. Än så länge trivs jag i Sverige, men om klimatet fortsätter att hårdna och kallna finns nog en stor risk att jag, och många akademiker med mig, åter flyttar till främmande land. Jag är inte ensam.
Men vem ska då försörja de gamla och sjuka?
Svd "Utlands flytten"
Men trots den goda vården bar kosan av hem till Sverige ändå. Det var ett svårt beslut. Jag skulle komma att sakna den glada positiva atmosfären, det behagliga klimatet, gemytligheten och möjligheterna (det här var under Clintons tid). Men att få barn i USA kändes ändå för otryggt för två akademiker, jag behövde ha tillgång till offentlig sjukvård och föräldrapenning, annars skulle vi inte kunna på i hop livet. Vi flyttade hem.
Nu, 8 år senare ser jag med bestörtning att det Sverige jag valde att flytta tillbaka till alltmer börjar likna det USA som jag lämnade. Det positiva är att stämningen och atmosfären i Stockholm blivit bättre, det negativa att vi snart har en lika usel orättvis sjukvård och sjukförsäkring som i USA. Och, i andra Europiska länder är det fortfarande betydligt bättre. Än så länge trivs jag i Sverige, men om klimatet fortsätter att hårdna och kallna finns nog en stor risk att jag, och många akademiker med mig, åter flyttar till främmande land. Jag är inte ensam.
Men vem ska då försörja de gamla och sjuka?
Svd "Utlands flytten"
Kommentarer
Postat av: GW
Har också funderat i dom banorna. Känner mig främmande i detta Sverige.
Trackback
Trackback-URL för detta inlägg:
