Överkänslig, säger du? Vem är du då, som inte tål mina känslor?
Resurs fortsätter stolt serien "Från mitt persektivt". Idag är det Signaturen Fallen som berättar. Hon har alltid varit känslig säger hon, överkänslig?
Är snart 40år. Fyra utbildningar på högskolenivå bakom mig och 37 st olika anställningar. Har hela mitt liv strävat efter och försökt få denna del att fungera, men aldrig riktigt fått det heller.
Kan inte ge upp. Både en stor fördel och en nackdel. Lätt att mentalt bränna ut sig här.
Det tog mig 15 år att komma till psykiatrin. Hela hela mitt liv rasat mellan alla möjliga stolar. För jag har hela tiden klassat som för känslig.
Tog mig en omväg. För först var jag inte tillräckligt sjuk för att få komma till öppenpsykiatrin. Hade då "bara" psykotisk depression och utmattningsyndrom. Gick igenom universtitet, för jag visste och förstod att det var mer än så här och genom denna väg, så fick jag möjligheten att få komma. Då var det nya diagnoser, som socialfobi, panikångest, dystymi och borderline. Borderlineproblematiken, växte fram under min KBT. Fick då hjälpen mot DBT och en fortsatt utredning. Bipolär var på tal men las åt sidan.
Samma tid som jag äntligen kom till psykiatrin så var jag manisk. Skulle heala hela världen från psykisk ohälsa. Kunde ju heala... Paranoia på detta. Allt som skedde hade ett bakgrundsyfte, skada mig. Fast detta var som sagt en biverkning av antidepressiv medicin.
Jag arbetade hela denna tid.
Är idag ur min borderline problematik, men som psykiatrin fungerar så får man det ena men inte det andra. Försöker och trycker på att få en utredning för att se om det hela är dissociativt eller bipolärt. Men pengarna ska räcka till så många som möjligt, så jag får nog mera vara utan utredningen.
Är extremt stresskänslig. Är jag trygg i gruppen och situationen, så klarar jag mer än en relation, men om detta inte är uppfyllt så klarar jag inte detta. Har en mycket lång landningsträcka. Kan ta uppmot en vecka att landa efter något stort. Har accepterat detta och vet att detta är jag. Har reaktivare, längre och mycket starkare känslor, än genomsnittet. Detta är jag och något som jag är stolt över idag. Vägen hit har varit väldigt lång.
Genom DBT och mindfulness, fick jag enorm sjukdominsikt och självkännedom. Vet var mina gränser idag går. Även fått lära mig sätta gränser och säga Nej.
Men min värld svänger. Inget som jag riktigt kan hantera och genom min självkännedom har nu lagt märke till. Från jätte toppen, speedat och mycket mer än så här. Ser ibland shadows peoples och svarta katter som springar framför mig. Men bland rasar allt, då vill jag mest bara dö. Mellan varven kan det hela vara helt ok och hanterbart. De dissociativa rösterna är borta idag och det är jag tacksam för.
Upplevelsen är min, min sjukdom syns inte. Då existerar den inte.Jag blir invaliderad och kränkt på samma sätt som under min uppväxt. Man säger att jag bara känner efter för mycket för mitt eget bästa. Tänker för mycket, det är då bättre att inte tänka.
Nu med denna politik, arbetslinjen, så ska jag börja om från början. Byta jobb tills jag finner ett som kanske kan fungera. Som om jag inte redan har provat? Har som sagt 37 st anställningar bakom mig redan. Vet att detta inte fungerar. Det går inte att försöka byta sig fram, när man inte får ta hand om det som finns i grunden.
Jag är en av dem som kommer att bli arbetsför...
/Fallen
Tack Fallen för att du lyft upp detta, att vuxenlivet som psykiskt lidande ofta kan innebära en upprepning av lidandet som barn. Vilka tror de att de är de där som har rätt att kalla andra överkänsliga! Är det inte de "starka" som är överkänsliga och inte tål den sjukes/barnets protester? Överkänslig, den "starkes" ettiket på de "svaga". Så defineras protesten/kritiken som irrelevant. Men att kalla någons protest för överkänslighet, innebär ett avvisande och en devalvering av dess människovärde- och vem har inte rätt bli upprörd av det?
Det finns så många människor som far illa,det är bedrövligt.
Att det ska behöva ta sån tid att få hjälp och vård???
Min läkare (psykiater) sa till mig en gång att det är så illa med sjukhus platser inom Psykiatrin att så länge man kan rabbla sitt person nummer och gå upprätt så skickas man hem................ MED ett recept.
Och i bästa fall får man en kallelse till en läkare inom 12 veckor.
Sen tycker folk det är konstigt att de som avslutar sitt lidande i förtid ökar???
Eller att alla "vansinnes dåd" har blivit vardagsmat!
Det är inte konstigt alls.........får man ingen hjälp på annat sätt så kan det driva folk över gränsen.
Ser mig som vinnare idag. Fortsätter att lägga energin på att kämpa. Kanske inte för min skulle längre men för dem som sitter där idag, som jag har själv har suttit en gång i tiden.
Finns inga som är för känsliga eller överkänsliga, utan det är omgivningen som INTE kan hantera detta.
Jag är stark, men jag måste hela tiden bejaka mina känslor. Jag är inte min känsla. Jag är inte min tanke. De är där för att berätta något.
Hela mitt liv har jag försökt klura ut hur man känslomässigt reagerar på ett normalsätt.
Ja, hur man mår som vuxen, är en följd efter den uppväxt man har. För man har inte lärt sig annat.
Därav fortsätter jag min lilla ensam kamp mot bla öppentvångsvård reformen. För pengarna BEHÖVS inte där, utan till att hjälpa andra att få sjukdomsinsikt och självkännedom.
Så jag fortsätter att kämpa, för att andra ska nå dit där jag är idag. Där meningsfullhet finns!
Måste få säga, RESURS och få kämpa mot alla förändringar och få kämpa för de som har det sämre.
Har räddat mig att inte kasta in handduken och ge upp.
Utan tagit steget mot nya gränser att konfrontera istället. För mig och alla andra som inte kan säga ifrån, för de aldrig fått lära sig det.
TACK!
Fallen, tack för att du belyser, delar med dig och kämpar på för en bättre, mänskligare och värdigare tillvaro för oss sjuka och funktionshindrade. Vi är alltför många som blivit invaliderade.
