Från mitt perspektiv - röster från Utanförskapets Sverige..
Jag är en 41 årig tjej som varit sjuk sedan januari -97. Då kollapsade jag efter att jag drivit mig själv för hårt under så gott som hela mitt liv. Var alltid den "duktiga" flickan som fixade och hjälpte allt och alla. Jag har fyra barn på 7, 14,16,18 år.
Min diagnos är OCD (tvångs syndrom) och ständigt återkommande depressioner och jag har blivit VÄLDIGT stresskänslig. Jag medicinerar och går i samtal.
Jag vet aldrig hur jag kommer att må från dag till dag. Får ofta ringa återbud till saker för att hälsan den dagen är sämre än vanligt.
Det har varit en otroligt tung och jobbigt höst och vinter eftersom F-kassan har härjat med mig.
Jag hade "fräckheten" att vilja testa min arbetsförmåga i jan. 2007- jag kom upp i 8 timmar i veckan och det funkade hyfsat några veckor innan det började gå utför igen. jag kämpade på in i det sista för jag trodde att det
kanske skulle lätta.
Men efter semestern förra året så funkade det inte längre. Och som tack för att jag försökt testa jobba så hotade "kassan" att dra in HELA min ersättning. Inte bara för dom timmarna jag hade arbetstränat utan rubbet!!
Givetvis fick jag panik och allt rasade som ett korthus runt mig. Hela hösten och halva vintern jagade dom både mig och min läkare med blås lampa.
Läkaren fick skriva en hel bok om mig och mitt mående och svara på frågor som var så korkade så jag vill inte ens återge dom.
Efter flera månaders trubbel så fick jag igenom hel sjukersättning till aug.2009. Och det visade sig att det inte var försäkringsläkaren som hade förordat denna utredning av mig utan det var handläggarens eget race.
Enligt min läkare så hade försäkringsläkaren gått på min läkares linje från början. Så allt detta pga att jag hade en handläggare som inte borde få jobba som det.
Tre veckor efter jag fått min ersätting så dimper det ner ett brev från "kassan" och som vanligt så vet man att det är inga goda nyheter. I 3 veckor fick jag känna lite lugn att jag fått lite andrum...................... för i brevet blev jag kallad till möte med det där PILA projektet.Och jag skulle ut i rehabilitering.
Jag totalrasade,läkaren och min samtalskontakt fick hjälpa mig att ordna upp det där och nu har jag respit till efter semestern sedan måste jag komma på ett sånt möte, annars åker ersättningen.
Så nu återstår att se hur det går, nån rehabilitering är inte aktuell för mig nu,då jag mår så jävla dåligt. Har inte mått så här dåligt sedan -99 när jag låg inlagd. Och jag behöver en hel del mediciner för att klara
vardagen................så jag ser ingen framtid för mig längre. Det känns som om både orken och viljan att kämpa har försvunnit. Jag är totalt körd i botten och vet inte hur allt kommer att bli!!
Tack Ann för din gripande berättelse! Jag får svid i halsen och tårade ögon. Saknar ord.
Det är rent ut sagt för jävligt som det går till.
Och nu ska det, ve och fasa bli ännu värre........
Vågar inte ens tänka på eländet för då börjar adrenalinet pumpa.
Dessa ständiga myndighetsövergrepp, det är inte klokt att medicinskt okunniga handläggare har tilldelats så stora befogenheter som att fatta diverse beslut som de egentligen har noll djupare koll på. Och ingen ur etablissemanget höjer rösten. Det är skrämmande att dessa övergrepp får passera utan större uppmärksamhet i rikstäckande massmedia. Tack för att du delade med dig av din historia.
För mig är det så otroligt svårt att förstå att detta händer i dagens Sverige.
Vad hände med vår välfärd?
Och man undrar ju hur vanligt det är att folk råkar ut för sånt numera..
Bloggar själv om min ocd ifall någon vill läsa vidare om hur det kan vara att leva med tvångstankar och tvångshandlingar.
