Mobbing och sjukdom, det nedtystade sambandet
Idag är det Elisabeth som berättar om sitt liv. Som mobbad, och som sjuk.
Innan jag blev sjuk hade jag stora planer: skulle bli grävande journalist, bli författare. Hade då mobbats, konstant under hela min grundskoletid. Lärarna ansåg det var mitt fel så de gjorde inget. På högstadiet kom en ny pojke till klassen. Han jagade mig med en tändare varje rast och hotade att bränna ihjäl mig. Lärarna tyckte jag skulle byta klass! Men jag vägrade, eftersom det var på rasterna jag blev mobbad.
Hoppade av gymnasiet, var så skoltrött. Fick gå på så kallad Ungdomsuppföljning som fanns då i början på 90-talet. Det var prova på jobb, läsa in kärnämnen. Gick bra. Men sedan när jag blev "utsparkad" då jag fyllde 18 gick jag arbetslös, fick sedan ett jobb på Gällivare Kommun. Där blev jag utfryst, hånades för att jag mobbats! Blev sparkad utan anledening och mådde mycket dåligt. Min mor orkade inte med mig. Jag hade aldrig fått någon uppmuntran eller tröst! Min far jobbade på dagarna, överlät allt till mor.
Jag flyttade till Härnösand för att "pröva vingarna". Då var det år 1988. Hade nyss avslutat en KomVux kurs där två lärare mobbat mig! Den ena tog mig enskilt och kränkte mig, hon sade jag inte skulle tro att jag kunde klara av hennes kurs! Den andra läraren hånade mig öppet inför hela klassen. Pekade på mig och sade "titta vad tyst hon är, hon kommer aldrig kunna lära sig engelska, ha ha ha"! Jag hade för länge sedan börjat ta på mig skulden, blev tyst och drog mig tillbaka.
Men i Härnösand verkade det vända. Började på en annan vuxenutbildning för att läsa klart gymnasiet. Ingen mobbning! Lärarna var super! Eleverna tog med mig "i gänget" på raster och på lektioner! För första gången i hela mitt liv! Träffade en trevlig man, trodde jag. I början var han så trevlig! Han tyckte jag var vacker, han sade han tyckte om mig. Han lurade sakta in mig i ett förhållande som efter ett tag började urarta. Han påstod att jag skulle vara rädd för hans släkt som hade sina rötter i den italienska maffian! De körde omkring i svarta Volvobilar och höll ögonen på mig. Han påstod att han var skild mot deras vilja, att han inte fick ha något nytt förhållande. Ändå var helsvensk, fick jag veta senare!
Sedan kom anklagelserna: "du är hatisk" sade han då han retat mig så jag blev arg. Han provocerade mig mer och mer. Hotade mig, anklagade mig. Han sade jag behövde tuktas! Jag tog på mig skulden. På skolan fick jag min "fristad" tills jag plötsligt blev akut sjuk i diarréer och fruktansvärda magsmärtor. Blev inlagd på sjukhus. Läkaren misstänkte inflammatorisk tarmsjukdom. Började äta anti inflammatoriskt men en specialist friskförklarade mig senare och medicinen togs bort.
Hoten och hånen fortsatte, blev bara värre. Han började slita och dra i mig, knuffa mig, håna mig. Efter ett strupgrepp flydde jag från Härnösand efter att ha gjort polisanmälan. Hamnade i Vännäs och började gå i terapi på ASTA-Teamet i Umeå: en grupp för misshandlade, utnyttjade kvinnor. Så sakteliga började jag må bättre. Fick sjukgymnastik för att stärka min kropp, terapi hos psykiater och diagnos: posttraumatiskt stressyndrom, kolon irritabile (irriterad tjocktarm), personlighetsstörning. Kändes bra med diagnos. Fick sjukbidrag, tidsbegränsad.
Träffade en ny man som först var mitt stöd. En väninna till mig hade övertalat mig att kontakta honom eftersom han var duktig på att få folk på fötter. Han lyckades med hjälp av ASTA -Teamet. Allt var bra då jag blev gravid. Allt var bra då jag fött barn. Men tyvärr hände något som gjorde att mina diagnoser förstärktes! Helt i onödan om samhället skulle fungera som det skall!
Elisabet, 34 år
Tack Elisabeth för att du delar med dig av din berättelse! Bara det att våga att ordet mobbing i sin mun kan vara ett stort steg, det är så skambelagt. Att det är mobboffret som är fel är nog inte en så ovanlig tanke bland de som inte vill eller orka ta sitt ansvar för att förhindra det. Den som har blivit mobbad kommer lätt att känna sig ifrågasatt, och kanske är man det också? Stort tack för det arbete du gjort för att komma tillbaka och berätta din historia, kanske kan den sprida mod till andra!
Vår son kommer att få en bättre uppväxt, eftersom vi vet hur ett barn INTE ska bli behandlat! Han är pratsam, glad och full av liv och kärlek! Så ska det förbli också!
hej
Du är duktig som orka säga detta.
mvh mch
Kanske kan beröra!
Hej!
Fått höra att jag borde skicka in denna dikt till något forum som ert.Exploderade bara ur mig en dag när dubbelmoralen, förvridenheten, inkonsekvensen, skenheligheten, falsheten, självupphöjdheten, kränkningen och förtrycket m.m. jag vuxit upp i o haft omkring mig bara blev lite för mycket.
Djupt personligt förankrad i mitt eget liv, varje rad har en historia av betraktelser o erfarenheter o skrevs motvilligt av enda syftet som var att överleva för min egen skull. Skulle ändå bli jätteglad att få dela med mig av orden till någon annan med samma vidvinkelperspektiv på tillvaron.
Tack på förhand.
Mvh
Martina Sjölin
Vi är de förtryckta filosoferna
Vi är sinnliga och ärliga
konstnärliga och besvärliga
Känsliga vi är av naturen
Men stämplas och trycks ner i "överkänslighetsburen"
Vi är de negativa prefixen
till de positiva orden
För glad?, för ärlig?
- dra då åt skogen
Vi har för höga toppar och dalar
För tyst - autistisk
Maniska när vi talar
Säger ni som bara vill oss väl
Så vi kväver tappert vår egen änglasjäl
Vi är den stora osorterade överblivna massan
som fastnat i kugghjulens drev
som nu belastar och tynger stadskassan
för att vi inte hårdhudade strebers blev
Men tänk om överkänslighetens innersta essens
är sundare än okänslighetens ytliga briljans
För själslig sundhet har inga begär
än att bli sedd och bekräftad för den han är
Medan okänslighetens drift är makt och karriär.
Martina Sjölin 2009
