Resursbloggen

Så var det dags igen; trots god ekonomi skärs det ned i budgeten till Norra Stockholms Psykiatri- enl uppgifter i Metro och DN ska vi spara 30 miljoner kronor, och minska antalet besök med 11 000 per år. Det ska satsas på psykiatrin, har de sagt politikerna, och psykiatriutredningen med Anders Milton i spetsen. Och det är öppenvården som ska vara navet i psykiatrin, har vi fått i utat oss, därför har vi fått spara på slutenvårdsplatserna. I stället för att ligga inne på sjukhus skulle patienterna utredas, behandlas och erbjudas stöd - i ÖppenVården.

Men nu när slutenvårdsplatserna har skurits ned till ett absolut minimum- då dras snaran åt ytterligare. Taket på det antal besök som vi som jobbar inom psykiatrin ska ta emot på ett år sänks- vi ska "producera" (dvs erbjuda) 11000 besök mindre. Elva tusen, är siffran rimlig? Har jag missförstått? Tanken svindlar.

Elva tusen timmar mindre att utreda, behandla och stötta människor som drabbats av svåra depressioner, ångest, utmattning och psykos. Elva tusen timmar mindre att lyssna och stötta de som av svåra påfrestningar trasiga hamnat i livets vägren. Elva tusen timmar mindre att förhindra mord och självmord, och lindra konsekvenserna av mobbing, sexuella övergrepp, våld och självmord. Elva tusen timmar mindre att bryta den onda spiralen av trauman och övergrepp som ekar genom generationerna.

De kallar det besparingar.. Men besparingar, är inte det snarare att bespara en ny oskyldig människa drabbas av konsekvenserna av obehandlade depressioner och obearbetade trauman? Hur kan sämre vård för utmattade, deprimerade mammor som ine orkar med sina nyfödda små vara en besparing? Hur kan mindre vård för traumatiserade pappor som tar flykt till alkoholens förlovade land vara en besparing? Hur kan längre väntetider för den som snart ser tanken på självmord som sin enda utväg, vara en bespring? Hur kan högre trösklar för vård för den vars tröstefantasier är fyllda av våld och ilska vara en besparing?

Orden, de betyder mycket. Besparingar, neddragningar, vi har lärt oss att förknippa det med ansvarsfullhet. Den stränge, men gode föräldern, som ser till att godis endast inmundigas på lördagar. Den stränge, men gode riksbanken, som höjer reproräntan för att skydda oss mot inflation och överhettning, eller den tuffe finansministern som sanerar rikets budget och skyddar vår kreditvärdighet. Men här i ligger också risken att vi låter oss bli lurade att tro att den påtvingade bantningskuren alltid är något gott för oss, en sund övning i lutersk asketism, ett tyglande av samhällskroppens osunda lustar.

Orden, de betyder mycket. Tänk om det som politiker och ekonomer kallar besparingar snarare är cynisk förvägran av oundgängliga behov, som att förvägra ett dibarn mat, värme och trygghet. Är inte också denna "besparing" snarare en förvägran av den deprimerade, traumatiserade eller psykosdrabbades basala behov av förståelse, behandling och - mänsklig värme?