Resursbloggen

Förlåt Maria Larsson! Så här i efterhand ser jag att jag själv, i mitt förra inlägg, kanske drabbats av den cynism som jag försöker bekämpa! Trots att jag har svårt för "nollvisioner" och att "satsningen " känns fjuttig, så finns en del  positivt i regeringens folkhälsoproposition. (SVD, DN)

Det märks att Maria Larsson försökt sätta sig in i centrala aspekter för att förhindra självmord, såsom brist på kunskap om depressioner ute i samhället och det stigmata som det fortfarande kan innebära att vara drabbad av psykisk sjukdom. I den nationella strategi finns viktiga inslag för att öka den generella kunskapen om psykisk sjukdom i ett "psykiatriskt första hjälpen". Det är lovvärt.

Andra poänger är att hon inte backar från samspelet mellan det goda föräldraskapet och barnens risk för psykiskt illabefinnande, eller att andra aspekter av samhället, såsom,  regeringens standardkliché  "utanförskapet", ensamhet, arbetslöshet och stress och missbruk påverkar individens psykiska hälsa. Tanken att föräldrar ska ha möjlighet till bättre proffestionellt stöd i sin föräldraroll tilltalar mig, liksom stöd till anhöriga till de som drabbats av självmord i familjen samt uppföjning (händelseanalys) av fullgångna suicid.

Trots de positiva riktningarna, som ingjuter hopp om ökad förståelse för psykiska sjukdomarna, känner jag mig undrande:

Summorna är fjuttiga, vad är 115 miljoner i nationell satsning, när SLL samtligt skär ned 30 miljoner i en enda sektor? Är satsningen verkligen en satsning eller bara ett utrtyck för viljan att lägga ut dimridåer för att dölja fortsatta besparingar?

Kommer dessa tillfälliga projekt att lämna några varaktiga spår?  Vore det inte bättre att satsa på permanenta lösningar och redan etabliserad verksamhet än tillfälliga projekt. Är det viktigare att visa att man gör något än att ta i tu med problemen på djupet?

Kommer kommuner och landsting att erbjuda de resurser som behövs för att några positiva effekter ska uppnås? Utvecklingen har inte sett särskilt rolig ut hittintils där man minskat resurserna till psykiatrin är efter år. Först stängde man mentalsjukhusen, sedan la man ned akutvårdplatser, nu lägger man tak på antalet i besök i öppenvården....

Kommer tillgängligheten inom vårdcentraler och psykiatri att vara tillräcklig? Kommer landstingen att vara villiga att beställa de antal besök inom psykiatrin som verkligen behövs och skjuta till resurser för psykoterapi och samtalsstöd? Varför kan läkare skriva recept på medicin men inte på lika effektiv psykoterapi?

Hur kommer regeringens "jobb-linje"och försäkringskassans skärpta regler för sjukskrivning att påverka de som håller på att tappa hoppet?  För den som är deprimerad kan skrämmande och kränkande nyhetsuppslag i medierna vara det som är droppen som kan leda till självmord.

Men jag hoppas att regeringens tygligörande målet att få bukt med självmorden kan ha en stark och positiv påverkan på prioriteringen av resurser till psykiskt sjuka och missbrukare inom kommuner och landsting!