Lättare psykiska problem, socialförsäkringsministern?
Detta synsätt speglar dock en stor okunnighet både om psykiatriska problem och långtids-sjukskrivningarna Man tycks resonera så, att om personen inte blir sjukskriven dag ett, så blir den inte heller långtidssjukskriven. Logiskt. Men hur stor andel av alla korta (1-2 veckor) sjukskrivningar blir till långtidssjukskrivningar?? Försäkringskassan har statisitken, men jag vågar säga att det är extremt få. Och hur stor andel av dessa långtidssjukskrivningar är omotiverade och felaktiga. Ingen vet. Däremot vet vi att kraven på arbetstagarna ökade kraftigt under 1990- talet och att de som inte klarade att anpassa sig till de nya kraven slogs ut, antingen genom sjukdom eller till arbetslöshet. Men huvuddelen av dessa som drabbades av "utanförskap" är nu i pensionsåldern och för dem behövs därför knappast "resursjobb" eller strängare regler.
För de idag problematiska grupperna, dvs de som riskerar långtidssjukskrivning/eller utslagning från arbetsmarknaden inom ett par år, ser situationen helt annorlunda ut. Här är sjuknärvaron ett mycket större problem än sjukfrånvaro. Den svenska ekonomin går bra, det råder brist på arbetskraft. Företagen går på hög varv. Folk pressas att jobba över. Barnafödandet har ökat kraftigt, därmed också hushållens arbetsbörda och störd natt sömn. Den kroniska, lågmälda stressen finns överallt. Dessutom pressas man av otryggheten som skapas av förändringarna i trygghetssystemen. En del känner sig modlösa. Jag håller med om att denna vardagsstress och modlöshet inte är ett skäl för sjukskrivning, och jag tror inte att det är många som heller söker bli sjukskriva för det.
Den del av befolkningen som är mest ambitiöst lagda däremot, de som har ett varmt hjärta, de som vill vara extra noga med sina uppgifter, de som har en tendens att oroa sig eller grubblar över jobbet på fritiden, de som inte orkar med att ha några fritidsaktiviter längre, de som ibland tar till alkohol för att lugna nerverna, de som är tyngda av stora personliga förluster eller svåra barndoms trauma -- riskerar att sakta nötas ut. Det anses inte vara stressen i sig som är det farliga, utan ffa bristen på återhämtning. Att själv säga nej till uppgifter som riskerar att överväldiga en och att ta pauser är varje persons skyldighet, men ibland klarar vi inte av det själva.
Det som är farligt med insjuknandet i utmattningssyndrom är att det ofta kommer smygande och att personen själv inte ser att han eller hon börjar förändras. Ett av de första som faller bort är nämligen förmågan till perspektivbyte och omprioriteringar. Man blir fixerad på problemet framför näsan, får skygglappar. Dessa personer går inte och ber om sjukskrivning, däremot känner de sig ofta tvingade att gå till jobbet även på helgerna. De känner sig ibland tom ovanligt starka och pigga, men kan bli irriterade och avundsjuka på andra som inte gör sitt jobb ordentligt. De känner sig överlägsna och kan börja se ner på andra svaga människor, föga anar de att de själva är på ett sluttande plan. Ibland blir de påhejade eller utnyttjade av sina chefer och kolleger, i andra fall kan de bli ombedda att "vara rädda om sig". Det brukar dock vara som att hälla gasolin på en brand, personen blir bara arg och rädd för att det ska märkas att hon inte har 100% kontroll, och jobbar ännu hårdare.
"If you dont use it, you lose it" är en slogan som även gäller vår hjärna. När den utmattningsjuke kommer in i nästa stadium har han eller hon ignorerat sina egna varningssignaler om behov att vila och återhämta sig så länge att dessa system börjat "förtvina". Plötsligt går det inte längre att vila även personen vill och har massor med tid. Isället för lugn blir man rastlös och ännu mer irriterad. Sömnens kvalitet försämras, man vaknar lättare eller kan inte somna alls. I bästa fall söker personen nu hjälp av läkare och sjukskrivning kan diskuteras, det är av yttersta vikt att personen nu tvingas att vila så att återhämtningssystemet kan få en möjlighet att repa sig. Vanligtvis vägrar personen att låta sig sjukskrivas, de har ju för mycket ansvar på jobbet och allt skulle falla om hon inte var där . Ibland tar han/hon till alkohol, sömnmediciner, allsköns naturläkemedel eller antidepressiva för att kunna fortsätta att jobba, det riskerar dock bara att förvärra problemet på sikt.
När sömnen slagits ut börjar hjärnan ta skada på allvar. Vissa områden i hjärnan är väldigt känsliga för kronisk stress, specielt ett område som heter hippocampus (sjöhästen) och som är av central betydelse för inlärning och minne. Celldöden här leder till stora svårigheter med minne och inlärning lång tid framöver. Först när den drabbade inte längre minns det de borde minnas börjar personen bli medveten om att allt inte står rätt till. För en del har det då gått så långt att de inte kommer ihåg hur man sätter på kaffebryggaren. Nu kan ofta personen tänka sig att acceptera en kortare tids sjukskrivning, man tycker att man kanske behöver vila upp sig ett par veckor. Men när personen nu äntligen tvingas vila brukar allt det där andra, som man kunnat hålla ifrån sig, medan man flydde in i stressen att göra sig påmind. Utmattningsreaktionen övergår i depression. Depressionen svarar bara delvis på medicin eftersom minnesstörningen och koncentrationssvårigheterna beror på att hjärnans celler är allvarligt skadade. Precis som vid traumatiska hjärnskador går det att komma till baka, hjärnan har tack och lov en stor regenerationskapacitet. Men det tar lång tid och kräver, precis som vid traumatiska hjärnskador och stroke, målmedveten och tålamodskrävande rehabilitering.
Precis som inom så många andra områden är det därför mycket lönsamt med effektiva förebyggande åtgärder. Hellre en korttidssjukskrivning för mycket, än omfattande rehabiliteringsbehov av kroniska hjärnskador, med risk för självmord eller kronisk utslagning från arbetsmarkanden som konsekvens. Dessutom finns ju risk att nästa generation drabbas! (se SvD)
Relaterar till artiklar i DN (1,2), AB, 1,2
Se även tidigare inlägg:
Läs även andra bloggares åsikter om: försäkringskassan, rehabiliteringskedja, utbrändhet depression utmattning politik, moderaterna, husmark pehrsson, regeringen, alliansen sjukförsäkring stress samhälle nyliberalism makt sjukförsäkring lycka blogg statskunskap remiss demokrati
Rekommenderade bloggar:
Ett hjärta rött, PSYKBRYT Jonas Morian Tankar mitt i natten
Kommenterande länkar:
Intressant?, knuff.se nyligen.se, twingly.se nybloggat.se
Bra skrivet.
Jag har under åren träffat många sönderstressade människor. En del av dessa reagerar fel och blir inte hjälpta av medicin. De får bara biverkningar. Det kan från visst håll tolkas som brist på vilja att ta emot hjälp.
Det bästa inlägg jag läst på länge!! Synd bara att våra ministrar inte har den här kunskapen.
GW: jobbar du själv inom vården? Det hade varit jätteintressant att läsa en längre text av dig kring det här!
Resurs: detta skall genast rekommenderas hos oss!! Oerhört bra inlägg.
Vill inte vara offentlig. Har 25 års erfarenhet av arbetsrelaterad rehabilitering och arbetsmiljöarbete. Har gedigen akademisk utbildning och är verksam hos en stor arbetsgivare. Skulle vilja hitta ett forum där jag kan uttrycka mig utan att jag som person behöver hänga ut mig.
Hej GW, Mumlan och Bryt! Tack för er uppmuntran, det gläder mig verkligen att ni tycker inlägget blev bra. GW- du har kommit helt rätt, om du mailar mig (resurs@resurs.be) så kan jag hjälpa dig att antingen uttrycka dig här eller komma igång med en egen blogg. Mumlan, tack för ditt förslag att sprida kunskapen till ministrar och riksdagsledamöterna direkt! Hoppas de också gillar inlägget. Psyk/bryt- vad vore jag utan er!
Resursbloggaren
Du är självklart allt i dig själv nog, min resurs!
GW: jag menade alls inte att du skulle hänga ut dig, men det är intressant att höra vad du jobbat med- det ger dina synpunkter en helt annan tyngd, oavsett vem du är- att du har erfarenhet från arbetslivet när det gäller detta är värdefullt, anonym eller ej.
Lugn Bryt!
Tog inte ditt inlägg som en förolämpning. Uppskattade det och det gav ju uppslag till hur jag kan få uttrycka min kunskap och erfarenhet. Samlar mig. Hör av mig.
Ja, erfarenhetens röst behövs i debatten. :)
I vissa avseenden ett bra inlägg, men jag känner inte alls igen mig i beskrivningen av hur insjuknandet i utmattningsdepression förlöper; detta att man skulle sakna självinsikt om vart man är på väg, att man ignorerar varningssignalerna, vägrar vila, vägrar låta sig sjukskrivas, att man lider av "duktig flicka"-syndromet, är överambitiös, har prestationsångest, slarvar med sömnen osv.
För mig var det tvärtom. Roten till det onda var svår ständig sömnlöshet, utvecklad under gymnasietiden, och som inte hade någonting med mitt beteende att göra, utan istället var resultatet av långvarigt hårt slitage under uppväxtåren, pga. en hårt ansträngd familjesituation med kronisk brist på pengar, kronisk sömnlöshet med alkoholmissbruk som följd hos min far, olösbara konflikter m.m., utan socialt och känslomässigt vuxenstöd från släkt osv. Denna psykologiska överbelastning och kroniska stresspåslag utan tillfällen till regelbunden återhämtning resulterade i förslitning och kronisk inre stress inom mig, vilket i sin tur tog sig ett konkret uttryck i grav sömnlöshet efter 12 års slitage.
Jag var normalt ambitiös i skolan och var sällan nervös inför prov. Jag var oerhört stark som barn, klarade mig bra, varför jag sällan uppfattades som det hårt utsatta barn (utan syskon eller släkt som brydde sig). Därför uteblev stödet.
Som vuxen har jag aldrig ignorerat behovet av återhämtning, tvärtom har jag gett sömnen hög prioritet, (liksom min far gjorde), och jag hade djup självinsikt om vart jag var på väg, att jag höll på att ta slut på alla plan. Jag ville bli sjukskriven för att orka ta itu med sömnlösheten, men läkarna vägrade sjukskriva mig, eftersom det inte fanns någon bakomliggande sjukdom eller ens psykiska problem i botten, så jag tvingades fortsätta arbeta heltid med fem nästan helt sömnlösa nätter per vecka, jag tömdes på psykisk energi, maldes ner i den kvarn som Arbetslinjen utgör i det ingenmansland som medicinska gråzoner utgör mellan friskt och sjukt. Jag hade djup självinsikt och gav vila hög prioritet, försökte sova men kunde inte, vilken sömnmedicin jag än tog (enda hjälp som gick att få i mitten av 80-talet), men jag vägrades en time-out medan tid fanns att läka ut den förslitningsskada som först svåra uppväxtvillkor, sedan kronisk sömnlöshet hade orsakat i min hjärna.
Genom att vägras korttidssjukskrivning, blev jag såsmåningom långtidssjukskriven med svåra stresskador i hjärnan (som bara jag själv insåg att jag hade!), sedan fick jag sjukbidrag, och efter det godtog jag förtidspension av rent krass självbevarelsedrift; för att slippa bli kränkt och ifrågasatt, av läkare och försäkringskassa.
Först satt jag i ett socioekonomiskt skruvstäd (tvingas arbeta utan sömn), sedan hamnade jag i en kvarn (sjukskrivningsprocessen med felaktiga diagnoser), därefter inlåst i "järnbur" (förtidspension), där jag aktar mig noga att företa mig någonting som kan indikera "viss arbetsförmåga". Blir minst sagt störd av den schablonbild av sömnstörda och utbrända, som ständigt kablas ut i media, allt skitsnack om slarv med sömn som allehanda sömnexperter kommer med. Det är inte konstigt att sjukskrivningsreglerna stramas upp för denna typ av diagnoser, när sömn- och stressexperter generaliserar övermåttan beträffande orsak och verkan, och får det att framstå som att såväl sömnproblem som dess konsekvens: utbrändhet, i grund och botten är livsstilsrelaterat, dvs. självförvållat.
Det som jag vill tillägga i detta. Vet inte om det är så längre och jag hoppas verkligen inte heller att det kommer att bli så. De lättare psykiska diagnoserna som CHP syftar på, är
Samtliga ångestsyndrom förutom PTSD. Då social fobi, panik ångest, GAD, agorafobi.
Nedstämdhet / Dystymi
Lätt till medelsvår depression
Utmattningsdepression
Sömnsvårigheter
Det var dessa som jag för ett halvår fick veta.
Fast ingen har direkt trott mig... =(
Tack för ett bra inlägg!
Jag hade förtidspension pga psykiska besvär depressioner bl.a men 1995 kände jag mig så pass frisk att jag kunde arbeta 100%. Ringde försäkringskassan och meddelade att jag ej behövde förtispensionen längre. År 2006 insjuknade jag succesivt "alla såg det men inte jag och min chef" nu är situationen annorlunda utbränd, tappat närminnet, uppjagad, ångest, depression etc. men nu anser försäkringskassan att jag borde orka att arbeta 100%. Jag klarar ej att arbeta 100% efter att ha försökt arbetsträna fyra gånger vilket leder till att jag får "leva på min man" jag vill vara självständig borde inte det vara en självklarhet i ett demokratiskt samhälle som anser att samhället står för humanism. Jag lovar att jag talar om när "min knopp och min kropp" är redo att arbeta igen.
