Sjuka skräms till tystnad
Jag vill skrika. Skrika av ilska, av vanmakt, av frustration. Skrika ut i den snötyngda staden. Det får vara nog nu! Nog med trakasserier, nog med övervakning, nog med begränsningar, nog med förakt, nog med tystnad, nog med ondska. Hur många fler ska behöva hanka sig fram på våra gator, hur många fler ska sitta ensamma i mörka och kalla lägenheter, hur många fler ska se självmord som den ända utvägen.
Det som väkt min ilska i kväll är budskapet att mina Resurs vänner mår förfärligt dåligt. En berättar om hennes vännina som fått veta att hennes personliga blogg kan leda till att hon inte får sjukersättning. En personlig blogg, med enstaka bilder av familjen och en kort dikt. Den som är sjuk ska tydligen osynliggöras, inte synas och höras. En annan berättar om att socialbidragen inte täcker mer än en fjärdedel av elkostnaden. Ytterligare en annan om att flera av vännernas hälsa försämrats drastiskt på grund av ökad oro.
Jag ryser. Ryser av ilska, av oro, av avsky och vanmakt. Ryser av ilska över att de som har makt att ställa allt till rätta sitter på sina höga hästar och fnyser över de sjukas lidande. Ryser av sorg och frustration över att ingen ville lyssna, att ingen vill tro eller bry sig. Ryser av att detta inte gagnar någon, inte någon. Vi blir alla fattigare, både ekonomiskt och andligt.
Jag tänker på vd:n för posten. Alldeles oavsett om hans lön var rimlig eller inte gjorde han något hedervärt när han av sa sig lönen. Han vågade gå i bräschen för en ny typ av ledare, ledare som vågar backa, vågar ändra sig, vågar lyssna. Har vi några politiker av den kalibern?
Jag vill skrika jaaaaaaaaaaaa men vem hör den som behöver stöd. Ingen det är de empatilösas samhälle. Jag hoppas bara att vi slipper se självmorden. Nej jag tror inte att det finns politiker med det kuraget...
Väl ute på arbetsmarknaden så skäms man och håller man tyst. För man kan inte berätta vad man har sysslat med de sista åren. För det är inte längre acceptabelt att ha varit sjuk. För ett eller två år räknas idag som en MYCKET LÅNG sjukskrivning. Fattar inte riktigt det hela. Ett par månader som max är kanske ok om ens det.
Sedan har det gått inflation i även vad man kan ha varit sjuk i. Detta som kom från Timbro, att mycket kring psykisk ohälsa är mera inbillning håller mer och mer att slå sig fast i samhället som en norm.
Mycket som händer och mycket går fort på något sätt.
Så oron finns inte bara hos de som har varit sjuka utan även hos de som idag på olika sätt tagit sig tillbaka till arbetsmarknaden.
Man håller TYST. För sitt eget bästa på något sätt.
Jag skriker med dej!
Och hoppas att fler lyssnar...
Och Politiker med den förmågan som Postens VD?
Skojar du??
Tack för ordet...
//Mvh Jenny (en sjukskriven bloggare som inte kan acceptera att tystas ner...)
Man borde låta Justitiekanslern kika på fallet för att pröva om det handlar om ett brott mot yttrandefrihetsgrundlagen när en myndighet försöker hindra någon att uttrycka sina åsikter.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Yttrandefrihetsgrundlagen
Vet naturligtvis inte om JK tar upp frågan, men en anmälan är i alla fall en markering.
Vart är Sverige på väg?...
Och postens vd? I bräschen för en ny typ av ledare? Ja, det måste vara ett skämt.
Vd:n har roffat åt sig svindlande summor. Absurda siffror för oss dödliga. Fantasi summor för oss som hamnat i rättslöst läge med fk och som dagligen på ett eller annat sätt får veta att vi knappt har något existensberättigande.
Att Vd:n avstod sin sista lön på posten (han ska ju endå bytas ut vid årsskiftet) var ju "väldigt behjärtansvärt"?...
Moraliskt står idioten i skuld till det svenska folket och alla som lever på marginalen, ingen normal människa kan ha utgifter som berättigar den lön han har lyft medans så många andra kämpat bara för att överleva, kunna ställa fram mat på bordet och behålla tak över huvudet.
Hur länge tankade han en sån där absurd lön?
Bara för att man är sjuk så är man ju inte död. Man måste ju ändå göra något för att inte förtvina fullständigt och en personlig blogg kan både vara rehabiliterande och bryta/förhindra fullständig passivitet. Något har gått alldeles åt helskotta fel om lite bloggskrivande ska kunna äventyra rätten till sjukpenning/sjukersättning. Det är ungefär som att säga; kan du andas och röra ett finger så är du arbetsför.
Väldigt lustigt. Å ena sidan finns studier som beskyller sjuka och handikappade för att vara slöa och passiva, å andra sidan blir många som försöker aktivera sig anklagade för att egentligen inte vara sjuka.
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel1638867.svd
Hur man än vänder sig och så vidare...
Länkarna ändras när man klickar på dem så jag får försöka med en kortlänk.
http://tinyurl.se/90id05
Det som får mig att tänka på...
Då när man är sjuk så är man sängliggande. Det är då det enda som mer eller mindre räknas...
Fast de tänker inte på att aktivering är väldigt viktigt. Stora delar av det som ges som hjälp som aktivering för de med depression räknas idag som arbete...
Det är bedrövligt det här med dessa nya "regler".
Min läkare och samtals kontakt uppmanar mig att ut och gå minst 30 minuter varje dag.
Eller ta mig till simhallen och allmänt göra nåt litet varje dag för att aktivera mig.
Men kan jag det så är jag enligt FK arbetsför.
Det finns ingen rim och reson i nåt längre.
Man vågar fan snart inte gå till postlådan och hämta in posten.
Jag visar mig sällan bland folk numera för jag är livrädd att möta nån jag känner.
För de gånger jag gör det så frågar dom ALLTID om jag fortfarande är sjuk.
Och hur jag kan vara det nu när det blivit så hårda regler.
Ibland önskar jag att jag satt som ett paket i en rullstol. Då skulle jag ALDRIG fått den frågan eller såna kommentarer.
Som det är nu så sitter jag här och vågar knappt gå ut (om det inte är läkarbesök) och mår sämre och sämre för varje dag.
Och sedan det här sista att man inte ens får lov att blogga..............
Man kan ju lika gärna lägga sig ner och dö........
