Ångest och hopp
Kanske en. Kanske. Jag säger det så ödmjukt jag kan, för jag vet av egen erfarenhet att ångest är fruktansvärt. Ångest, en uppluckring av vårt psyke. Ångest en möjlighet till flexibilitet. Jag tänker på psyket som ett hårt tvinnat rep, av tankar, känslor och beteenden. Repet kan vara mer eller mindre hårt tvinnat, mer eller mindre styvt. Ett styvt rep har sina fördelar, det låter sig inte så lätt påverkas av yttre förändringar. Men i vissa fall kan styvheten bli ett hinder, om förändringarna i omgivningen kräver förändringar i tankar, känslor eller beteende. Det styva repet vill inte låta sig böjas. Med ångesten börjar repet luckras upp, det blir mjuk, mer böjbart. Inlärning och utveckling kan ske. När repet böjt sig upphör ångesten och repet kan åter stramas upp, nu med sina nya inlärda mönster som anpassat sig till den förändrade realiteten.
Ångest. Ju hårdare vi vill hålla kvar vid vår gamla världsbild, desto längre håller den i sig. Att ge upp förnekelsen och acceptera livet som det verkligen är ända utvägen.
Just nu skakas vårt klot av en finansiell kris. Vi tvingas acceptera att pengar inte kan erbjuda oss trygghet. Men det är bara den senaste i en lång rad av kriser. Vi har redan varit tvugna att konfronteras med global miljöförstöring, möjlig klimatförändring, möjlig energikris, demokratins brister, nyliberala samhällsförändringar. Det är inte roligt, inte acceptabelt, men vi måste ändå acceptera att detta är hur världen ser ut. Först när den insikten lagt sig, kan vi åter andas djupa andetag och glädjas över livets små obetydligheter. Och med de djupa andetagen kommer också viljan att fortsätta kampen för en bättre värld.
När jag läser ditt inlägg kommer jag att tänka på min gamla skollärarinna, som på femtiotalet trosvisst förklarade att idag var vi lyckliga, för numer behövde vi inte vara rädda, som man förr, för häxor, spöken och annat övernaturligt eftersom vi vet att sådant inte finns.
Vad hon inte sade något om var all den skräck som det verkliga livet, alldeles väldigt naturligt, skapar hos moderna människor.
Nå, kanske är det så enkelt att vi behöver bli rejält terapeutiskt förbannade helt enkelt och sparka våra politiker åt helvete där dom hör hemma ?
Det är vårt accepterande som möjliggör vansinnet, i samma ögonblick som vi upphör att underkasta oss det spel som dyvlats på oss upphör också etablissemangets makt.
Jag håller med! Gemensam solidarisk ilska kanske är bättre än acceptans. Men acceptans är bättre än panikartad rädsla..
