Resursbloggen

Vaknar tidigt. Har sovit med kläderna på nattande sonen. Långfredagens morgon, tänker på Jesus kval i Getsemane. Hur alla svek när han svettades blod över smärtan i att försona människan med Gud; eller kanske Gud med människan. Hur skulle den perfekta allomfattande kärleken kunna stå ut med en i vissa delar ondskeful och mycket bristfällig, och därtil inte sällan arrogant mänsklighet. Smärtan att tvingas acceptera det oaccepterbara; att älska människan trots hennes ondska.

Att förena den oändliga ilskan över synden med den ännu större kärleken till denna lilla vilsna människovarelse. Guds ångest, att tvingas göra våld på sig själv, och i det skapa en något större, något unik, försoning.

Försoningen föds ur smärtan. Jesus, som Gud och som människa, svettas blod.

Jesus vånda i Getsemane, förberedelsen för att stå ut med långfredagens plågor, stark att inte böja undan, att inte låta sig bli provocerad. Stark för att kunna leva i kärlek under kränkningar och våld. 

Skönt att man inte är Gud, hinner jag tänka, innan det slår mig att det är just detta som även jag står inför. Och att Gud förmanar mig att låta honom vara min förebild.

Och tiderna har inte förändrats, idag liksom för 2000 år sedan, är människan både svag och stark, både ond och god.
Idag, liksom för 2000 år sedan, bespottar och hånar de starka de svag, idag liksom för 2000 år sedan behandlas sjuka som leprasjuka, besmittade, tvingas leva i utanförskap. I dag liksom för 2000 år sedan. Inget har hänt.

Men något har hänt. Jesus svettades inte bara i Getsemane, han lät sig också bli korsfäst. Och på korset sade han något anmärkningsvärt denna långfredag för 2000 år sedan. "Herre, förlåt dem, de vet inte vad de gör" Herre, förlåt dem, de vet inte vad det gör. Jesus lösning på ondskans dilemma? Att människan faktiskt inte riktigt förstår hur ont hon gör. Man skulle tycka att det var för enkelt, för bagatellartat, om det inte var för de där svettandet av blod. Och medvenheten om att inte heller jag är helt medveten om vad ont jag gjort, och gör.

Idag, långfredagen 2009, möts jag av nygamla nyheter som väcker min vrede. Det går inte längre en dag innan propagandan mot sjukskrivna florerar i media. Jag blir så arg, känner ilskan krypa i kroppen. Dessa människor som gång på gång kränker sjuka och svaga.. Ska det aldrig ta slut...

Min ilska, min vrede- med Guds hjälp - vänds den inte till hat. Med Guds hjälp försöker jag accptera att bespottarna och kränkarna också är människor, om än vilsna..  Det är svårt, men nödvändigt, denna långfredag.

Polis och försäkringskassa får gemensam mottagning

Försämringar i tystnad

Hårdare krav för at få sjukskrivning

Hårdare attityd från Försäkringskassan

Inte lika för alla

`Hur ska Lasse orka leva vidare?`

Försäkringskassan skapar sjukdomar

Trackback-URL för detta inlägg: