Varför blir sjuka utslagna?
För på en punkt har alliansregeringen rätt, det är inget självklart att man måste bli utslagen bara för att man har en sjukdom eller funktionsbegränsning. Fast, sen blir det fel igen. För istället för att försöka lösa de problem som gör att människor med sjukdomar och funktionshinder har det svårt på arbetsmarknaden (oförståelse, kort siktighet, fördomar, ovilja till individuella lösningar, skambeläggande) FÖRVÄRRAR man dessa problem genom att ytterligare stimgmatisera och frysa ut de sjuka. I stället för stöd, krav, istället för omtanke, kontroll, istället för förståelse, misstro.
I stället för att fråga sig vad man måste kräva av en sjuk för att den ska återgå till arbetslivet, borde regeringen ställa frågan: Vad skulle vi behöva göra för att den undergrupp av sjuka vars hälsotillstånd skulle gynnas av arbete ska få möjlighet att göra det? Hur ska vi som samhälle göra det lätt för den som är drabbad av sjukdom att komma till jobbet, den dag hälsan tillåter?
Fast akta så du inte låter dig bli manipulerad - en ensidig satsning på företagshälsovård gynnar INTE de sjuka, utan friska med anställning.
DN
Rehabiliteringsgarantin: Slott, koja - eller luftslott?
Den 1 juli 2008 trädde rehabiliteringsgarantin i kraft. Denna (som inte ska förväxlas med den sk rehabiliteringskedjan) är en översenskommelse mellan staten och Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) om att vissa grupper av sjuka ska erbjudas rehabilitering genom landstinget, och då få viss ekonomisk ersättning för detta av staten. Under våren håller de olika landstingen på att fatta beslut om de vill delta i överenskommelsen, och min gissning är att de flesta kommer att tacka ja.
Men vad innebär då denna rehabiliteringsgaranti? Två stora patientgrupper omfattas; de med diffus smärta i rygg och axlar och de som har "lätta och medelsvåra psykiska besvär". Dessa grupper ska via landstingen erbjudas antingen "multimodal smärtrehabilitering" eller Kognitiv beteende terapi (KBT). Syftet med rehabiliteringen/behandlingen ska vara att förbättra arbetsförmågan. För detta ändamål har staten avsatt 560 miljoner 2009. Landstinget ersätts med 40 000 kr per patient som fått multmodal smärtrehabilitering och 10 000 per sjuk som får KBT.
Den 11 mars ska jag prata om rehabiliteringsgarantin på HSOs seminarium i Härnösand. Skulle ni kunna hjälpa mig med förberedelserna genom att i kommentarerna nedan ställa frågor eller berätta om era egna erfarenheter av rehabiliteringsgarantin?
Några länkar för eftertanke..
Aftonbladet
Läkartidningen
SKL
DN (Vården klarar inte rehabilitering)
Blogglänkar: Utredarna , Bellas väg tillbaka, Den osynliga patienten
Härnösand - Sveriges nya centrum?
Kan du (över)leva, kan du jobba?!
Men vad innebär det egentligen? Som vi tidigare skriviet om ska Anna Hedborgs enmansutredning (planeras att presenteras i maj) berätta hur arbetsförmåga relaterad till hela arbetsmarknaden ska definieras. Men, innan den utredningen blir klar svävar vi alla i rättsligt osäkerhet- ingen vet egentligen hur arbetsförmåga gentemot hela arbetsmarknaden ska definieras. Och då andra hänsyn, som sociala omständigheter och utbildning (eller tex analfabetism) absolut inte får räknas in (utan endast den nedsättning av arbetsförmågan som beror på sjukdom) innebär det att ribban för arbetsförmåga närmar sig noll. Så här skriver en av våra Resurs-representanter efter sitt rehabmöte i januari:
" Fick förlängd sjukersättning fram till i höst, fast jag enligt FK har 100% arbetsförmåga. De räknar inte med hur hemmet, etc alltså livet vid sidan av arbete/studier fungerar när de kollar arbetsförmåga. Inte heller att man mår bra och mår jämt eller ens är hållbar som person i längden. Utan jag fick veta att jag kan klä på mig, ta mig i väg och nästan passa en tid när jag är mera katakonisk deprimerad, är jag inte sjuk utan har arbetsförmåga... ..
... Nu har de lagt ribban för arbetsförmåga så lågt för de med tidsbegränsad ersättning och sjukpenning. I af när det kommer till depression. Min upplevelse är att de nu klassar depression som om det vore nedstämdhet. "
Visst kan det vara bra att sysselsätta sig när man är deprimerad; men som KBT utbildad läkare vet jag också att det är POSITIVA (roliga, lustfyllda) aktiviteter som MÅSTE prioriteras när depressionen fått fäste . Att fortsätta att pressa sig mot krav som man inte orkar med leder till att depressionen fördjupas och förlängs. Den försämrade tankeförmågan, svårigheterna att fatta beslut, den negativa självbilden leder till att kraven känns överväldiganden och maktlöshet, hopplöshet och ångest letar sig in. Att tro att den sjuke mår bra av att fortsätta att tvingas att arbeta under sådana förhällanden strider mot all klinisk evidens. Den sjuke måste få tid och ro att prioritera sig själv; annars riskerar skadorna i hjärnans hippocampus att bli bestående. Glöm inte att depression i skördar fler liv hos unga än cancer!
Vart är vården på väg?
Det kom ett nödrop inifrån sjukvårdsapparaten ! Strort tack för inlägget Gun-Marie!
Hmm, jag har jobbat i vården länge nu jag har också blivit bjuden på diverse vurpor som har kommit sig av att jag inte kunnat utrycka mig pga. daglig värk som jag haft redan som barn i form av fibromyalgi, jag har istället klassats som "en som inte förstår".
Men det är helt fel; jag förstår mer än jag kan säga, men är man liten och tyst samt inte rör sig särskilt snabbt får man en stämpel på sig ganska omgående.
Så mitt liv har inneburit mycken iakttagelse och lyssnande - detta medan andra malt på och idiotförklarat mig.
Nu är jag verkligen undrande inför vården och hur det går till.
När jag började arbeta inom vården så fanns det tid för personal att visa värme och omtanke om patienterna i mitt fall gamla människor.
Vi hade då på sena 80 - talet en så fin gemenskap med våra boende och anhöriga och arbetet kändes meningsfullt.
Vi hade tid att gå ut med dem och samtala när de behövde det, men den omvårdnads biten finns inte längre kvar.
Det står så fint i böcker hur vi ska arbeta och hjälpas åt men det finns inga resurser till att kunna hjälpa varandra vid tunga lyft och andra stressiga moment, och för att inte tala om hur man känner sig som vårdtagare, visst det finns säkert jätte många där ute som har det bra men oftast så har de pengar och kan betala för sig. Och dem kan man inte prata illa om öppet för då blir man tilltryckt och orkar inte kämpa.
Det sägs att vi som arbetar i vården får så mycket tillbaka i tacksamhet men ja förut när jag började så var det så men inte nu.
Nu gäller det mest att vara snabb så att du hinner plocka upp dem ge dem mat och mediciner, hinner man dela några ord innan man springer till nästa är man glad, lagom tills alla kommit upp med nöd och näppe så är det dags att snabba på med lunchen så att alla hinner och äta innan det är dags för någon att ta sig en snabb rast, och under den tiden ska vi andra röja av sätta de boende på ev aktiviteter samt vissa ska vila på maten. Sen efter ett sådant liv ska vi städa tvätta kolla att allt är bra samt förbereda middagsmaten.
Sen kommer anhöriga och dem ska vi ta emot med ett leende och serva dem och deras boende som vi har hos oss.
Och de boende vill att vi ska göra allt för dem laga kläder sätta upp hår vara glada och tillmötesgående medan vi själva måste ta i så vi inte själva räcker till.
Våra chefer i sin tur är så pressade att de inte har tid och vad tror ni händer då jo naturligtvis så pressar de oss ändå hårdare och det slutar oftast med att vi tar i men vi blir sjuka av en sådan press, "och ja visst ja vi kan ju inte bli sjuka jag förstår verkligen inte hur vi ska stå ut."
Och det här kallas marknads ekonomi, ska inte vi finnas med på marknaden??
Jag för egen del gick in i väggen 2002 jag är nu ute i arbetslivet igen i vård men ej patient kontakt för det kommer jag aldrig igen att vara lämpad för.
Jag ställer mig hellre och paketerar dagarna i ända än jobba med patient och anhörig kontakt, jag tar i varje dag för att orka med allt som är runt omkring mig, ni som är friska och utbildade borde verkligen förstå hur det är, men ändå får vi inget stöd, ni tar bort försäkringskassan som är vårt stöd ekonomiskt och ni tar bort våra rättigheter, jag har aldrig råd att resa ändå är jag en av oss sjuka som har det bra, för att jag är envis om det inte vore för det så skulle jag inte kommit någonstans, då hade jag fortfarande suttit med dåligt självförtroende och deprimerad.
Men jag har kämpat mig till test av medicin som utföll väl jag har bara halva värken kvar mot vad jag haft tidigare.
Jag är inte högutbildad men jag har ett gott förnuft ser hur människor trampar på varandra och försöker vara för mer än andra, vi alla har ett människovärde och alla måste någonstans få känna av det.
Jag har varit med om så många gånger att bli nervärderad och trampad på och undrar varför ska jag och mina medmänniskor behöva stå ut med detta jag tänker inte ta emot skit från andra bara för att de tycker och tror att de har större värde än jag. Genom att de har kunnat läsa mer än jag har genom livet de borde vara tacksamma, men i min nivå är det så mycket bråk
Snälla jag vädjar till er hur ska vi få en trivsam tillvaro i vårdsektorn?
Gun-Marie Carlson
Handläggare dubbelt fast i rehabkedjan
Fast försäkringskassan kan ju i alla fall glädja sig åt att de utbrända och utförsäkrade handläggarna inte kommer att belasta försäkringskassans budget längre-
http://sydsvenskan.se/sverige/article410550/Handlaggaren-snart-utforsakrad.html
Vi ses kl 12 !?
Väl mött!
Jenny
Urstark Björn vann vass debatt
Hanne, som är känd förespråkar för hetsjakten mot de sjuka beklagade sig över att sjukförsäkringen på 90-talet användes som en allmän socialförsäkring och att en massa människor förtidspensionerades bort. Hon tyckte att åtstramningarna i reglerna var efterlängtade då de gjorde sjukförsäkringen till en sjukförsäkring och inget annat.
Det må vara som det var med det. Men det är inte det det gäller nu, replikerade Björn. Fakta nu är att svårt sjuka utförsäkras till en arbetsmarknad som inte längre finns.
Jag kan bara buga och bocka. Tack för inlägget, Björn!
