Rehabiliteringsgarantin: Slott, koja - eller luftslott?
Den 1 juli 2008 trädde rehabiliteringsgarantin i kraft. Denna (som inte ska förväxlas med den sk rehabiliteringskedjan) är en översenskommelse mellan staten och Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) om att vissa grupper av sjuka ska erbjudas rehabilitering genom landstinget, och då få viss ekonomisk ersättning för detta av staten. Under våren håller de olika landstingen på att fatta beslut om de vill delta i överenskommelsen, och min gissning är att de flesta kommer att tacka ja.
Men vad innebär då denna rehabiliteringsgaranti? Två stora patientgrupper omfattas; de med diffus smärta i rygg och axlar och de som har "lätta och medelsvåra psykiska besvär". Dessa grupper ska via landstingen erbjudas antingen "multimodal smärtrehabilitering" eller Kognitiv beteende terapi (KBT). Syftet med rehabiliteringen/behandlingen ska vara att förbättra arbetsförmågan. För detta ändamål har staten avsatt 560 miljoner 2009. Landstinget ersätts med 40 000 kr per patient som fått multmodal smärtrehabilitering och 10 000 per sjuk som får KBT.
Den 11 mars ska jag prata om rehabiliteringsgarantin på HSOs seminarium i Härnösand. Skulle ni kunna hjälpa mig med förberedelserna genom att i kommentarerna nedan ställa frågor eller berätta om era egna erfarenheter av rehabiliteringsgarantin?
Några länkar för eftertanke..
Aftonbladet
Läkartidningen
SKL
DN (Vården klarar inte rehabilitering)
Blogglänkar: Utredarna , Bellas väg tillbaka, Den osynliga patienten
jag funderar på om livskvalite´t och arbetsförmåga är oförenliga. Om jag kan arbeta men inte har något liv, går hem och knyter ihop mig som ett foster i ångest och smärta. Jag stiger upp, går till arbete går hem, knyter ihop mig som ett foster osv osv. Är en lyckad rehabiltering alltid lönearbete eller fins det nyanser och variationer. Jag förstår inte heller varför det är så viktigt att arbeta när så många varsel läggs och arbetslösheten förmodas stiga till 10-20%. Det är viktigt att arbeta men det finns inga arbeten, speciellt inte till gamla och sjuka. Det är rikigt obehagligt att sjuka, gamla, oönskade, funktionshindrade ska kämpa om de arbeten som inte finns. Förnedra sig, skriva CV och bjuda ut sig som prostituerade. Dom säger att vi ska arbeta längre, inte gå i pension så tidigt. Men det finns inte arbete till unga friska. Jag tror att det problem som finns inte är formulerat i dess rätta termer. Det är iaf något som inte stämmer i min begreppsvärld. Hur ska vi definiera dem som inte behövs och var finns rummet där de ska skjutas?
Tycker att nya sjukförsäkringsreformen, är så där helt fel ut. Så att den suger.
Tex lider du av depression, återkommande. Behöver något ta till för mildra djup dyken. Så klassas detta något som arbete om du klarar prestera. Fast klarar du inte prestera så får du fortsätta. Just detta att prestera för sin egna skull, ingen annan är ju en positivt mot agerande mot depression.
Mycket av hanterandet av depression idag, då enligt försäkringskassans direktiv. Handlar inte om att mildra den, utan att fördjupa den. Mycket av det som mildrar, kan nu mera tolkas som någon form av arbetsförmåga. Då beroende på vilken ersättningsform du har. Här är det nu enorma orättvisor mellan formerna. Bäst täckta är de med varaktig sjukersättning, sämst är dem med tidsbegränsad och strax efter sjukpenning.
Det är så svart vitt, allt eller inget.
-> Kan eller Kan inte...
Finns inget aktivt alls, har inte funnits det på väldigt länge. Detta aktiva som behövs om man önskar kortare sjukskrivningar. Fast kunna se detta behövs också kunskaper om alla dessa olika diagnoserna. Som idag saknas. Kunskapen behövs även ute i samhället. För här har normen förändras de sista åren. Syns det inte behöver man inte heller se. Syns det är det ok att visa empati. Vissa forskare säger att pendeln är på väg att svänga tillbaka, så mycket som har varit accepterat är på väg att bli oaccepterat. Normen över vad som är "nomralt" håller på att smalna av...
Aktiv rehabilitering, handlar om att sätta personen i fokus, vad är det personen behöver för att få uppleva och kunna skapa ett meningsbyggande som senare kan bli hållbart för meningsfullhet. När detta är nått kan man börja bygga på en hållbar person i yrkeslivet. Nu är det så där allt eller inget. Vi hoppar över alla dessa steg och förhoppningsvis räcker det med att personen har sjukdomsinsikt, så kan den jobba. Redan vid steg 1, så har man arbetsförmåga.
Fast mycket av rehabiliteringsgarantin är ju mera för dem med sjukpeng och inte någon ersättningsform. Ska vi då oxå få ta del av detta? Eller ska ännu flera orättvisor komma i dagen? Vissa får och andra får stå vid sidan om och se på, veta att de är arbetsför, för att de råkade ha "fel" ersättning...
jag funderar på om livskvalite´t och arbetsförmåga är oförenliga. Om jag kan arbeta men inte har något liv, går hem och knyter ihop mig som ett foster i ångest och smärta. Jag stiger upp, går till arbete går hem, knyter ihop mig som ett foster osv osv. Är en lyckad rehabiltering alltid lönearbete eller fins det nyanser och variationer. Jag förstår inte heller varför det är så viktigt att arbeta när så många varsel läggs och arbetslösheten förmodas stiga till 10-20%. Det är viktigt att arbeta men det finns inga arbeten, speciellt inte till gamla och sjuka. Det är rikigt obehagligt att sjuka, gamla, oönskade, funktionshindrade ska kämpa om de arbeten som inte finns. Förnedra sig, skriva CV och bjuda ut sig som prostituerade. Dom säger att vi ska arbeta längre, inte gå i pension så tidigt. Men det finns inte arbete till unga friska. Jag tror att det problem som finns inte är formulerat i dess rätta termer. Det är iaf något som inte stämmer i min begreppsvärld. Hur ska vi definiera dem som inte behövs och var finns rummet där de ska skjutas?
Jag tycker det är orimligt, som skrivits redan ovan så är det att välja för många. Arbete och livskvalite är inte förenliga i det här.
Själv så fick jag ett samtal efter 13 år där handläggaren från FK sa mer eller mindre att nu är det dags att ge dig ut i arbete.
Jag skicka ut en broschyr om ett projekt där du lär dig söka arbete och går inte det kan ni starta ett cooperativ och starta företag.
Jag blev efter det beviljad 18 månader till, och tiden tickar och stressen ökar hela tiden just nu. Mår riktigt dåligt beroende på dagar och tankar.
Som jag ser det just nu så vore en kortisonbehandling där man ger injektioner direkt i skadeområdena enda alternativet för mig. Att det ska möjliggöra att jag kan studera vidare och sedan hoppas på arbete. Jag ser ingen annan lösning, och hur en sådan behandling sliter på kroppen i långa loppet vet jag inte... Men går det så vill jag det oavsett, för så ser det ut idag.
Vi ska till varje pris ut i arbete och som sägs ovan, inte ens fullt friska får arbete men vi som inte varit på arbetsmarknaden på år, och fortfarande är sjuka eller skadade ska kunna hitta arbete?!
Det är kanske idiotiskt av mig att hoppas på en kontinuerlig kortisonbehandling, men vad ska jag annars göra, jag orkar inte ifrågasättandet från FK längre, eller dessa ständiga utredningar på försäkringsmedcinskt center och nu senast smärtkliniken. Jag är beredd att ta behandlingar som kanske skadar kroppen ännu mer på sikt, bara jag slipper den här (ursäkta uttrycket) skiten!
Nej, kanske är det som min fru säger ibland, vi borde flytta, klimatet har blivit hårt och okänsligt i Sverige.
Danmark nästa, kanske...
-David
