Vart är vården på väg?
Det kom ett nödrop inifrån sjukvårdsapparaten ! Strort tack för inlägget Gun-Marie!
Hmm, jag har jobbat i vården länge nu jag har också blivit bjuden på diverse vurpor som har kommit sig av att jag inte kunnat utrycka mig pga. daglig värk som jag haft redan som barn i form av fibromyalgi, jag har istället klassats som "en som inte förstår".
Men det är helt fel; jag förstår mer än jag kan säga, men är man liten och tyst samt inte rör sig särskilt snabbt får man en stämpel på sig ganska omgående.
Så mitt liv har inneburit mycken iakttagelse och lyssnande - detta medan andra malt på och idiotförklarat mig.
Nu är jag verkligen undrande inför vården och hur det går till.
När jag började arbeta inom vården så fanns det tid för personal att visa värme och omtanke om patienterna i mitt fall gamla människor.
Vi hade då på sena 80 - talet en så fin gemenskap med våra boende och anhöriga och arbetet kändes meningsfullt.
Vi hade tid att gå ut med dem och samtala när de behövde det, men den omvårdnads biten finns inte längre kvar.
Det står så fint i böcker hur vi ska arbeta och hjälpas åt men det finns inga resurser till att kunna hjälpa varandra vid tunga lyft och andra stressiga moment, och för att inte tala om hur man känner sig som vårdtagare, visst det finns säkert jätte många där ute som har det bra men oftast så har de pengar och kan betala för sig. Och dem kan man inte prata illa om öppet för då blir man tilltryckt och orkar inte kämpa.
Det sägs att vi som arbetar i vården får så mycket tillbaka i tacksamhet men ja förut när jag började så var det så men inte nu.
Nu gäller det mest att vara snabb så att du hinner plocka upp dem ge dem mat och mediciner, hinner man dela några ord innan man springer till nästa är man glad, lagom tills alla kommit upp med nöd och näppe så är det dags att snabba på med lunchen så att alla hinner och äta innan det är dags för någon att ta sig en snabb rast, och under den tiden ska vi andra röja av sätta de boende på ev aktiviteter samt vissa ska vila på maten. Sen efter ett sådant liv ska vi städa tvätta kolla att allt är bra samt förbereda middagsmaten.
Sen kommer anhöriga och dem ska vi ta emot med ett leende och serva dem och deras boende som vi har hos oss.
Och de boende vill att vi ska göra allt för dem laga kläder sätta upp hår vara glada och tillmötesgående medan vi själva måste ta i så vi inte själva räcker till.
Våra chefer i sin tur är så pressade att de inte har tid och vad tror ni händer då jo naturligtvis så pressar de oss ändå hårdare och det slutar oftast med att vi tar i men vi blir sjuka av en sådan press, "och ja visst ja vi kan ju inte bli sjuka jag förstår verkligen inte hur vi ska stå ut."
Och det här kallas marknads ekonomi, ska inte vi finnas med på marknaden??
Jag för egen del gick in i väggen 2002 jag är nu ute i arbetslivet igen i vård men ej patient kontakt för det kommer jag aldrig igen att vara lämpad för.
Jag ställer mig hellre och paketerar dagarna i ända än jobba med patient och anhörig kontakt, jag tar i varje dag för att orka med allt som är runt omkring mig, ni som är friska och utbildade borde verkligen förstå hur det är, men ändå får vi inget stöd, ni tar bort försäkringskassan som är vårt stöd ekonomiskt och ni tar bort våra rättigheter, jag har aldrig råd att resa ändå är jag en av oss sjuka som har det bra, för att jag är envis om det inte vore för det så skulle jag inte kommit någonstans, då hade jag fortfarande suttit med dåligt självförtroende och deprimerad.
Men jag har kämpat mig till test av medicin som utföll väl jag har bara halva värken kvar mot vad jag haft tidigare.
Jag är inte högutbildad men jag har ett gott förnuft ser hur människor trampar på varandra och försöker vara för mer än andra, vi alla har ett människovärde och alla måste någonstans få känna av det.
Jag har varit med om så många gånger att bli nervärderad och trampad på och undrar varför ska jag och mina medmänniskor behöva stå ut med detta jag tänker inte ta emot skit från andra bara för att de tycker och tror att de har större värde än jag. Genom att de har kunnat läsa mer än jag har genom livet de borde vara tacksamma, men i min nivå är det så mycket bråk
Snälla jag vädjar till er hur ska vi få en trivsam tillvaro i vårdsektorn?
Gun-Marie Carlson
