Var är solidariteten?
Blev lätt nedslagen vid torgmötet igår. Bredvid oss stod några informatörer från LÄKARE utan GRÄNSER, som försökte värva medlemmar. Bortförklaringarna var ömsom kreativa, ömsom genomskinliga, men alltid oundvikliga.
Att stanna upp, lyssna och verkligen bry sig tycks ha blivit en märklig raritet. Med brådskan och stressen som anförvanter springer vi vidare, vi hinner inte se, vi behöver inte se, vi har annat viktigare för oss. Stressen, tomheten och trygghetsnarkomanin, olika sider av samma mynt - rädslan att våga se livet, döden och sårbarheten. I brist på tillit finns ingen trygg plats att betrakta sårbarheten och dödligheten, vad gör människan inte för att slippa påminnas?
Ja dessvärre så överlag i detta land idag!De flesta tror också att detta är bara skitprat,regeringen lyckas med att sudda bort detta,de påstår att detta sker inte!Och tycker folk får skylla sig själva!
Då får folk samma attityd till det,folk som är sjuka är fuskare!
Eftersom regeringen också tagit handen från sjuka,så är det en signal till resten av folket att det är så!
När man själv inte har problem,så kan man inte sätta sig in i det!De friska jobbande får en god peng i fickan och är nöjda!
Tror också att det är en rädsla i att stötta dem som är i cirkusen!
Personligen så önskar jag en stor förening för de sjuka & arbetslösa som tar strid,fixar sin tillvaro själva!Vi är många och vi skulle bli starka!
Tillsammans blir vi starka!
Hej Marina!
Du kanske skulle vilja vara med på Resurs mailing-lista?? Maila mig i så fall (resurs@resurs.be) så ordnar jag det.
Jenny
Det är nog säkert så som ni skriver. Jag får inte ens några sjuka grannar att vara med på samlingen. Vi har nått en punkt där alla sjuka är rädda och nästan paralyserade.
De friska tänker inte ens på att de kan bli sjuka redan imorgon men tyvärr kommer många att upptäcka det snart.
Det är så mycket som händer överallt. Allt bara mer eller mindre pressas på oss, utan att vi hinner ta in det hela.
Här handlar det nog mera om psykologiska mekanismer varför man blundar.
För man kan inte ta in allt på en gång.
Tror många aldrig har fått lära sig sålla, ta på det som de vill. De tror att man måste hålla redan på allt, då blir ju reaktionen att man stänger av, för att klara "överleva". Då försätter man sig i självförnekelse, händer inte mig. För då behöver man inte ta in allt längre. Händer inte i Sverige, jag kommer inte att bli sjuk, Utbrändhet handlar ju om att personen inte kan säga nej och om de lär sig det så är de inte längre utbrända, etc etc...
Vet själv att det är mycket som händer. Men jag kan inte, kommer inte kunna hålla reda på allt, ta in allt. Stannar först vid det som är relevant för mig, viktigt för mig. Nästa steg det som är viktigt för Sverige. Nästa steg viktigt för barnen runt om i världen.
Fast jag fått höra många gånger att jag är "ego"...
Jag bryr mig. Ibland alldeles för mycket. Men ibland orkar jag bara inte snacka med folk på stan. Dom kommer från Green peace, IM, Afganistan kommiteen, Scientologerna m.fl. och drar i en. Ibland orkar jag inte med alla som vill ha mitt engagemang men jag bryr mig ändå.
GW och Fallen,
Ni har viktiga poänger - man orkar inte alltid ta in allt.. och det betyder kanske inte alltid att man inte bryr sig. Det gäller även mig, man tittar ner, korsar gatan. Vi inte se. För några år sedan när jag var "nyutbränd" blev jag arg tom en gång när en person frågade vad klockan var.. orkade inte mer med krav. Det är ju ett av skälen att man kan behöva vara sjukskriven vid utbrändhet...när minsta krav eller förfrågan leder till gråtattacker. Fast detta är ju i detta fall ett sunt avståndstangande som inte bygger på att man inte bryr sig egentligen, utan på att man desperat behöver vila och bli omhändertagen själv. Nej, det jag menade i inlägget var de som ännu inte är utbrända men använder stressen för att inte se livet. Beteendet kanske utifrån ser lika ut, och båda är ju ett tecken på att vårt samhälle inte mår så bra. Syftet var INTE att skuldbelägga den som inte orkar mer med eller är paralyserad av skräck!
Kram,
Jenny
Jenny
Du frågar 'var är solidariteten ?'.
Den begravde vi ungefär samtidigt med anständigheten, jag vill minnas att det var i samma veva som dom där två egyptierna hämtades av CIA. Eller också var det innan, minns faktiskt inte riktigt längre.
