Resursbloggen

Idag är det Elisabeth som berättar om sitt liv. Som mobbad, och som sjuk.

Innan jag blev sjuk hade jag stora planer: skulle bli grävande journalist, bli författare. Hade då mobbats, konstant under hela min grundskoletid. Lärarna ansåg det var mitt fel så de gjorde inget. På högstadiet kom en ny pojke till klassen. Han jagade mig med en tändare varje rast och hotade att bränna ihjäl mig. Lärarna tyckte jag skulle byta klass! Men jag vägrade, eftersom det var på rasterna jag blev mobbad.

Hoppade av gymnasiet, var så skoltrött. Fick gå på så kallad Ungdomsuppföljning som fanns då i början på 90-talet. Det var prova på jobb, läsa in kärnämnen. Gick bra. Men sedan när jag blev "utsparkad" då jag fyllde 18 gick jag arbetslös, fick sedan ett jobb på Gällivare Kommun. Där blev jag utfryst, hånades för att jag mobbats! Blev sparkad utan anledening och mådde mycket dåligt. Min mor orkade inte med mig. Jag hade aldrig fått någon uppmuntran eller tröst! Min far jobbade på dagarna, överlät allt till mor.

Jag flyttade till Härnösand för att "pröva vingarna". Då var det år 1988. Hade nyss avslutat en KomVux kurs där två lärare mobbat mig! Den ena tog mig enskilt och kränkte mig, hon sade jag inte skulle tro att jag kunde klara av hennes kurs! Den andra läraren hånade mig öppet inför hela klassen. Pekade på mig och sade "titta vad tyst hon är, hon kommer aldrig kunna lära sig engelska, ha ha ha"! Jag hade för länge sedan börjat ta på mig skulden, blev tyst och drog mig tillbaka.

Men i Härnösand verkade det vända. Började på en annan vuxenutbildning för att läsa klart gymnasiet. Ingen mobbning! Lärarna var super! Eleverna tog med mig "i gänget" på raster och på lektioner! För första gången i hela mitt liv! Träffade en trevlig man, trodde jag. I början var han så trevlig! Han tyckte jag var vacker, han sade han tyckte om mig. Han lurade sakta in mig i ett förhållande som efter ett tag började urarta. Han påstod att jag skulle vara rädd för hans släkt som hade sina rötter i den italienska maffian! De körde omkring i svarta Volvobilar och höll ögonen på mig. Han påstod att han var skild mot deras vilja, att han inte fick ha något nytt förhållande. Ändå var helsvensk, fick jag veta senare!

Sedan kom anklagelserna: "du är hatisk" sade han då han retat mig så jag blev arg. Han provocerade mig mer och mer. Hotade mig, anklagade mig. Han sade jag behövde tuktas! Jag tog på mig skulden. På skolan fick jag min "fristad" tills jag plötsligt blev akut sjuk i diarréer och fruktansvärda magsmärtor. Blev inlagd på sjukhus. Läkaren misstänkte inflammatorisk tarmsjukdom. Började äta anti inflammatoriskt men en specialist friskförklarade mig senare och medicinen togs bort.

Hoten och hånen fortsatte, blev bara värre. Han började slita och dra i mig, knuffa mig, håna mig. Efter ett strupgrepp flydde jag från Härnösand efter att ha gjort polisanmälan. Hamnade i Vännäs och började gå i terapi på ASTA-Teamet i Umeå: en grupp för misshandlade, utnyttjade kvinnor. Så sakteliga började jag må bättre. Fick sjukgymnastik för att stärka min kropp, terapi hos psykiater och diagnos: posttraumatiskt stressyndrom, kolon irritabile (irriterad tjocktarm), personlighetsstörning. Kändes bra med diagnos. Fick sjukbidrag, tidsbegränsad.

Träffade en ny man som först var mitt stöd. En väninna till mig hade övertalat mig att kontakta honom eftersom han var duktig på att få folk på fötter. Han lyckades med hjälp av ASTA -Teamet. Allt var bra då jag blev gravid. Allt var bra då jag fött barn. Men tyvärr hände något som gjorde att mina diagnoser förstärktes! Helt i onödan om samhället skulle fungera som det skall!

Elisabet, 34 år

Resurs fortsätter stolt serien "Från mitt persektivt". Idag är det Signaturen Fallen som berättar. Hon har alltid varit känslig säger hon,  överkänslig?

Kan inte ge upp. Både en stor fördel och en nackdel. Lätt att mentalt bränna ut sig här.

Det tog mig 15 år att komma till psykiatrin. Hela hela mitt liv rasat mellan alla möjliga stolar. För jag har hela tiden klassat som för känslig.

Tog mig en omväg. För först var jag inte tillräckligt sjuk för att få komma till öppenpsykiatrin. Hade då "bara" psykotisk depression och utmattningsyndrom. Gick igenom universtitet, för jag visste och förstod att det var mer än så här och genom denna väg, så fick jag möjligheten att få komma. Då var det nya diagnoser, som socialfobi, panikångest, dystymi och borderline. Borderlineproblematiken, växte fram under min KBT. Fick då hjälpen mot DBT och en fortsatt utredning. Bipolär var på tal men las åt sidan.

Samma tid som jag äntligen kom till psykiatrin så var jag manisk. Skulle heala hela världen från psykisk ohälsa. Kunde ju heala... Paranoia på detta. Allt som skedde hade ett bakgrundsyfte, skada mig. Fast detta var som sagt en biverkning av antidepressiv medicin.

Jag arbetade hela denna tid.

Är idag ur min borderline problematik, men som psykiatrin fungerar så får man det ena men inte det andra. Försöker och trycker på att få en utredning för att se om det hela är dissociativt eller bipolärt. Men pengarna ska räcka till så många som möjligt, så jag får nog mera vara utan utredningen.

Är extremt stresskänslig. Är jag trygg i gruppen och situationen, så klarar jag mer än en relation, men om detta inte är uppfyllt så klarar jag inte detta. Har en mycket lång landningsträcka. Kan ta uppmot en vecka att landa efter något stort. Har accepterat detta och vet att detta är jag. Har reaktivare, längre och mycket starkare känslor, än genomsnittet. Detta är jag och något som jag är stolt över idag. Vägen hit har varit väldigt lång.

Genom DBT och mindfulness, fick jag enorm sjukdominsikt och självkännedom. Vet var mina gränser idag går. Även fått lära mig sätta gränser och säga Nej.

Men min värld svänger. Inget som jag riktigt kan hantera och genom min självkännedom har nu lagt märke till.  Från jätte toppen, speedat och mycket mer än så här. Ser ibland shadows peoples och svarta katter som springar framför mig. Men bland rasar allt, då vill jag mest bara dö. Mellan varven kan det hela vara helt ok och hanterbart. De dissociativa rösterna är borta idag och det är jag tacksam för.

Upplevelsen är min, min sjukdom syns inte. Då existerar den inte.Jag blir invaliderad och kränkt på samma sätt som under min uppväxt. Man säger att jag bara känner efter för mycket för mitt eget bästa. Tänker för mycket, det är då bättre att inte tänka.

Nu med denna politik, arbetslinjen, så ska jag börja om från början. Byta jobb tills jag finner ett som kanske kan fungera. Som om jag inte redan har provat? Har som sagt 37 st anställningar bakom mig redan. Vet att detta inte fungerar. Det går inte att försöka byta sig fram, när man inte får ta hand om det som finns i grunden.

Jag är en av dem som kommer att bli arbetsför...

/Fallen

Jag tänker på allt som kommer att hända. Reaktioner och sånt som man läser när man surfar runt på nätet. En massa tankar som fastnat. Många är väldigt oroliga, väldigt oroliga. Ovisshet. Inga riktlinjer klara, hur kommer nya sjukförsäkringen slå ut på mig.

Ovisshet är just när man inte vet. Det enda man blir lämnad med sina egna tankar. Mycket lätt att de skenar iväg. Man triggas känslomässigt och man blir stressad på oron. Vad är det som kommer att hända? En fråga utan svar.

Något som jag har svårt att släppa. Detta något som någon skrev i ett forum, som svar när man diskuterade nya sjukförsäkringsproppen. Så här långt ska det inte behöva gå. När psykologen får ursäkta för politikernas agerande. Eller detta som är återkommande. De känner sig som om de är en andra klassens medborgare som tappade sina rättigheter när de blev sjuka. Om jag blir utförsäkrad tappar jag all trygghet och då oxå möjligheten att må bra igen. Då är det ingen idé att leva längre. För jag var inte mer värd än så.  Jag blir då så mycket billigare för alla som död kostar jag ju inga pengar.

Alliansen talar om att de ska minska utanförskapet. Vad betyder ordet utanförskap egentligen? Inte mera än att man har blivit utesluten ur gruppen. Måste man då tillbaka tvingad in i gruppen igen? Detta låter mera som det sätt som man försökte lösa mobbing... Detta skapade inget än mera mobbing och utfrysning. De som fick uppleva detta, mår ännu inte idag bra. Fast det har gått 10 eller 20 år. Dessa personer känner en sorts ensamhet och stå vid sidan av. Stå vid sidan av är inte samma sak som utanförskap. Finns ingen liknelse överhuvudtaget.  Utan hela debatten har blivit så laddad genom att orden utanförskapet har nu blivit ännu mera negativt laddat. En sorts fackisering av folk. Helt plötsligt är man inte längre värd något om man inte är produktiv mot statskassan.

Allt detta som lämnas i ovisshet, då kryddas med utanförskapet. Är inget mera än invaldiering.

Sårbar och känslomässigt impulsiva personer.  Jag har valt att inte berätta min historia, jag för våra talan. Något litet kan skapa så stort känslomässigt kaos. Detta går inte då i linje med KDs förslag om noll-tollerans mot självmord, utan kan bli  triggerfaktor just för detta.

Tänker CHPs  prat om lättare psykiska diagnoser,  dvs samtliga ångestsyndrom förutom PTSD. Lätt till medelsvår depression. Vad vet politikerna om dessa? Har de upplevt hur isolerande social fobi är? Eller detta med agorafobi att man tror att hela ens omgivning kväver en? En panikångest attack så man tror att man håller på slå runt och bli galen?  Utmattad att man inte ens kan ta sig till toa... Vet att man inte mår bättre i längden av att bara gå hemma, att detta skapa mer isolering.

Var är psykiatrin?

Var är utbyggnaden av psykiatrin som de har utlovat? Det enda som märks är en omorganisation som man mörkat vad som sker. Detta att storstockholm förlorade 110 st akut psykplatser. Kanske inte låter mycket men när man vet innan att de som fanns inte räckte till. Är detta ett sätt att göra vården mera effektiv? Förstår inte resomanget alls bakom. När en av två blir nekad akut hjälp idag.

Ska man tex genomföra sjukförsäkeringspropostionen. Detta kan inte göras på detta sätt som den är uppbyggd på. Kommer inte att bidra till noll-statistik över självmord eller minska självskadebeteenden. Utan tvärtom. För om man inte känner sig önskad så kommer detta bygga på och trigga ännu mera tankar om hur oönskad man, att man bara är i vägen och tar en plats som någon behöver bättre och nu går tankarna oxå i att jag kostar för mycket pengar.

Människoliv, individer får inte mätas i lönsamhet eller jämföras i statistik. Får inte räknas som vinst i statskassan. Ibland så måste dessa personer få kosta pengar. Man har inte valt själv att lida av psykisk ohälsa eller bett om det.  Finns många vetenskapliga artiklar om just detta. Man kan sammanfatta det hela ganska lätt. Visst kommer detta att kosta mera än dessa 500 miljoner som är utlovad till psykiatrin, men största delen ska då gå till barn och ungdom. Pengarna är som att spotta i havet.

När en människa tar steget och vågar söka hjälp. Tänk om alla tänkbara resurser sätts in då. Terapi, medicinering etc. Då kommer denna person både vara motaglig mot terapin och snabbare komma ur problematiken. Visst kommer detta att kosta pengar till en början, men ganska snabbt minskar ändå kostnaderna. Det ska inte vara som idag. Vissa flyttar dit där terapin finns. Många delar i Sverige har denna del helt haverat pga omorganisering och "effektivisering". Man kan inte begär att någon ska behöva stå i kö, halvår, ett år och ibland existerar inte ens annan hjälp än att pröva sig igenom antidepressiva och psykofarmaka för att  se om något kan passa. Vissa har uppmot 30 mil idag till sin öppenpsykiatri och ännu längre till akutvården.

Detta får mig att tänka på dem som idag har hamnat i missbruk. Benzo missbruk, för de blev utförsäkrade och klarade inte av gå utanför sin egna dörr, jobba utan detta. Hade dessa personer fått hjälp då när de bad om detta första gången. Så hade vi sluppit deras lidande, mer kostnader i vård pga missbruk.

På andra håll i Sverige, så blir de med lättare ångestsyndromer tillbakaremitterade till sin vårdcentral. Eller mångas upplevelse är att företagshälsovården inte kan eller klara av ta emot dem med psykisk ohälsa, utan att de mera förvärrar. Här kommer stora delar av ansvaret att läggas med nya sjukförsäkeringen. Företagshälsovården som gör mer skada än nytta, för de saknar kunskapen.

Jag skulle kunna fortsätta, men då blir förlångt för Er att läsa. Min största rädsla är, att jag kommer att förlora många av mina vänner om sjukförsäkringen genomförs. De orkar inte med att först bli klassade som "utanförskap",  hör hur lata de är och oproduktiva etc... De känner sig redan innan oönskade.  Känner en sorg i mitt hjärta att vi har blivit så empatilösa att vi värdera individer i statistik och mot plus i statskassan.

Vad kommer att ske med oss?

MVH Fallen

Jag har arbetat 25 år med arbetsrelaterad rehabilitering, 10 år inom företagshälsovård och 15 år på polismyndigheten som personalkonsulent, i arbetet ingår bl.a. att delta i arbetsrelaterad rehabilitering. Jag har arbetat på stora mentalsjukhus på den gamla onda tiden. Jag är utbildad mentalskötare, socionom., har vidareutbildning från Arbetarskyddsstyrelsen för beteendevetare och är kognitiv terapeut.

Jag har ingen lust att engagera mig i politik men däremot i etik.

Under dom senaste åren har jag känt förtvivlan över hur samhället sviker sina medborgare. Förslaget till förändringar i sjukersättningssystemet genomsyras av förakt för sjukdom och förakt för svaghet. Den desinformation som föregått förslaget är vidrig. I min vildaste fantasi trodde jag inte att politiker och myndigheter i Sverige medvetet skulle manipulera information vilket dom uppenbart har gjort när det gäller socialförsäkringen. Dom har utmålat svenska folket som bedragare och lathundar och dom som är sjuka i vissa sjukdomar är egentligen inte sjuka alls. Propagandan har haft avsedd verkan. Det är många som tror på att svensken i allmänhet är lat och bedragande. När man frågar folk tror dom att andra är sjukskrivna i onödan och missbrukar systemet men inte dom själva och deras familjemedlemmar. 

Rädslan att behöva vara sjukskriven är utbredd. Det finns dom som låtit sig skrämmas av Försäkringskassans behandling och hellre arbetar ihjäl sig än låter sig sjukskrivas. Det finns också en rädsla för vad andra skall tycka, rädda att inte omgivningen inte skall "tro att dom är sjuka" och behöver en sjukskrivning. För de flesta människor är det viktigt att vara accepterad/uppskattad av sin omgivning, att bli förskjuten eller ogillad av flocken är smärtsamt.

Desinformationen har också bidragit till en attitydförändring till sjukdom och svaghet. Nyligen var jag på en information om förslagen om förändringar i sjukersättningssystemet. Kvinnan från Försäkringskassan som stod för informationen ironiserade över sjuka människor. Snackade om kvinnor som "parkerat" sig på 25 % sjukskrivning, människor som drabbades av sorg och arbetsoförmåga då gamla föräldrar eller husdjur dött. Hon uppmanade arbetsgivarna att ifrågasätta läkares sjukintyg och inte betala ut ersättning. Hela informationen genomsyrades av förakt och cynism och det var förfärligt att lyssna till. Men det som var ännu mer förfärligt var att jag var den enda som reagerade.  

Jag har som sagt jobbat många år med rehabilitering i arbetslivet. Jag försöker dra mig till minnes hur många som jag tycker varit sjukskrivna och hemma utan anledning. Visst jag har mött några stycken men dom är inte många. Dom senare åren tycker jag att problemen med sjuknärvaro däremot har ökat. Många som är ute i arbetslivet är i väldigt psykiskt och fysiskt sårbart skick. Dom medicinska framstegen gör att människor som tidigare pensionerades eller dog, kan idag behandlas med framgång. För den skull är det ju inte så att de att de är helt återställda. Vi har numera stora möjligheter att arbeta ihjäl oss medan vi äter magsårsmedicin, blodtrycksmedicin, antidepressiva mm. Flera överlever allvarliga hjärtsjukdomar och tumörsjukdomar. Dessa människor får leva med en sårbarhet som ibland varar resten av livet. Arbetslivet har svårt att ta vara på dessa människor.

Ett annat problem är att människor inte får ordentlig utredning och därmed inte heller rätt diagnos eller adekvat behandling. Detta gäller främst psykiska sjukdomar och värktillstånd.  Jag har sett många innehållslösa sjukskrivningar men det är inte sak samma som att dessa människor varit arbetsföra.

Regeringen visar med sitt förslag ett förakt för medborgarna. Socialförsäkringssystemet kanske bör förändras men man gör inte det med hjälp av desinformation och manipulation. Folk är inte så dumma som Regeringen tror och framförallt inte så lata och tjuvaktiga som ni framställer dom.